Naturkatastrofen i Palma 1403
Jag hörde talas om en översvämning, den värsta katastrof som någonsin har drabbat Mallorca. En text som jag använt mig av här är skriven av Pedro de Alcantara Peña i Luliana Arkeologiska Societys Bulletin 1891. Den är komplex och lång, då den blandar texter av olika författare som Paborde Terrasa och Vicente Mut. Pedro de Alcantara Peña gjorde i den en lång studie av vilka typer av byggnader som fanns vid tidpunkten, på hur La Riera flöt fram inne i centrum och vilka delar av staden som drabbades. När texterna skrevs, fanns fortfarande stadsmurarna i Palma centrum. Plaza de Toros låg bakom gatan Elms som då hette Baluarte de Jesus, nu kallad för Plaza de Patines eller Plaza Bisbe de Berenguer. Området El Tirador låg bakom instituten och jag insåg medan jag läste att gatunamnen var mycket förvillande eftersom staden helt har förändrats, så jag ritade ut flodens förstörelse genom centrum på en gammal karta istället.
När man promenerar längs Ramblan ner till Passeig Des Born kan man inte tro att La Riera, som nu ligger intill Passeig del Born, tidigare rann precis här. Floden som under stora delar av året är torrlagd, gick innanför murarna och delade Palma i två stora stadsdelar, som knöts samman med flera broar. La Riera är en förlängning av Torrent sa Riera, som börjar i Puigpunyent och flöt in i Palma till Via Roma genom den norra ringmuren och en öppning i muren som kallas ”Porta Plegadissa”. Den fortsatte till Plaza de Bisbe Berengue ner för Rambla och förbi stora teatern längs Unio där den fortsatte till Passeig Des Born, förbi Plaza Reina för att sedan mynna ut i havet bredvid katedralen. Precis där trappan till Parc De la Mar finns nu.
La Riera orsakade mycket problem för befolkningen som bodde intill den. När den svämmade över spolades trädgårdar och odlingar bort, den samlade sopor, smuts och luktade illa. Problemen ledde till att kung Jaume II (1267–1327) började planlägga för en kanal på utsidan av murarna för att leda bort den från centrum, men den blev aldrig av.
Den stora omfattningen av katastrofen försatte staden i chock. På morgonen flöt kroppar omkring i hela Palmabukten och när vinden ökade, drev de iväg och spred sig dit vinden förde dem.
Under 1400-talet var Palmas befolkning uppdelade på olika sätt, både efter status, härkomst, trosuppfattning och ekonomi. De som hade mest makt, bäst ekonomi och tillhörde de mest inflytelserika i staden. Bodde på de högre belägna stadsdelarna och på kullarna i det så kallade ”höga” Palma. De som hade det sämre ställt bodde nere i ”låga” Palma. De ”höga” bodde ganska tryggt bakom höga murar och tjocka gallerförsedda grindar som skyddade dem och deras rikedomar som kunde vara allt från mat till handelsvaror som tyger, kryddor och guld. De trånga trapporna och portarna som leder upp till ”höga” Palma, har under århundraden varit ett effektivt skydd när det blev krig eller andra lokala oroligheter i staden. Portarna hade tidigare dörrar som kunde stänga ute fiender eller de ”låga” när de fattiga protesterade eller gjorde uppror. När upproren var över och låglandets befolkning lugnat sig, öppnades portarna igen och livet fortsatte som vanligt.
Söndagen den 14 oktober 1403 mellan klockan fem och sex på kvällen, skedde den värsta naturkatastrofen som någonsin hänt i Mallorcas historia. Ett intensivt regnande hade pågått under två dygn utan avbrott och vattennivån i La Riera var så hög att vattenmassorna dragit med sig ett enormt träd som stått intill öppning i muren (Porta Plegadissa). Trädet, vattnet och annat bråte tryckte mot murarna och La Riera svämmade över på bredden så trädgårdarna och murarna intill rasade. Platsen där befolkningen byggt ett valv och lett in vattnet i en kanal som användes för att tvätta kläder svämmade över. Vattnet rann över på utsidan av ringmuren ner till väderkvarnarna och förstörde en kvarn som raserade bron och dränkte husen och människorna nedanför.
Då hela familjer hade utplånats, fanns det ingen kvar som kunde ta hand om begravningen av de döda. 5 500 personer hade mist livet och 1 500 hus utplånats.
När vattennivån ökade ytterligare vid Porta Plegadissa, klarade muren inte längre av att stå emot, öppningen brast och muren gav vika. De rikas hus som byggts direkt på berggrunden kring Ramblas högre nordöstra sida med stenfot och stenväggar klarade bättre trycket från den nästan åtta meter höga vågen av vatten och bråte. En stor Poppel som stått vid Plaza de Santa Magdalena, sydväst om Rambla drogs med och kyrkans murar rasade när den träffades av den höga vågen. Befolkningen nedanför var chanslösa och dog när deras lerhus som byggts direkt på marken rasade av trycket.
Vattnet och bråtet från de raserade husen drogs med nerför gator och torg längs den västra sidan av Ramblan och jämnade allt nedanför med marken. Alla hus på Oms, Eccehom, Capputxines och Unio drogs med i vågen som var 5 meter hög. Lutningen, vattnet och allt bråte ökade trycket på husen längre ner på Passeig Des Born. De metertjocka lerväggarna luckrades upp och kollapsade eller lossade från marken så hela hus med möbler och människor kvar inuti spolades ut till havs. Det fanns ingenting alls kvar av husen som funnits längst ner mellan gatan Carrer La Mar och muren vid katedralen, där trappan Parc de la Mar ligger idag. Inte ens spår av fundamenten. (Det röda huset med valvet vid den västra sidan av rondellen vid Plaza de la Reina byggdes i sten år 1114 och klarade sig. Byggnaden inhyser idag restaurangen El Tunel, vars ingång finns mitt i valvet på gatan Carrer de la Mar.)
Den stora omfattningen av katastrofen försatte staden i chock. På morgonen flöt kroppar omkring i hela Palmabukten och när vinden ökade, drev de iväg och spred sig dit vinden förde dem. Under flera veckors tid fortsatte liken att flyta in på stränderna vid Illetas, Coll den Rabassa, Portopi och till andra öar i närheten där de begravdes av vågorna i sanden. Då hela familjer hade utplånats, fanns det ingen kvar som kunde ta hand om begravningen av de döda. 5 500 personer hade mist livet och 1 500 hus utplånats.
Spaniens kungarike var splittrat och oorganiserat under denna perioden och en del menade att det var ett straff från gud. Tillslut skrev kungen ett brev och bad om ursäkt över att han inte hade kommit och visat sitt deltagande med öborna. Det skulle dröja ända tills den 28 augusti 1406 då ett beslut fattades om att leta reda på, gräva upp och samla ihop de kvarlevor av befolkningen som kunde hittas efter katastrofen. Dessa begravdes senare högtidligt i en massgrav i katedralen La Seu.
I katedralen hänger två gamla minnesmålningar av katastrofen i samma del där de begravdes. En föreställer en kvinna som sträcker ut sina händer över människor som representerar de som dog tillsammans med en text som beskriver begravningen av offren i La Seu. Den andra föreställer Jesus som omringats av människor som symboliserar att de som dog nu befinner sig i himlen och ovanför den en minnesskylt med en text som beskriver översvämningen i Palma 1403 och hur många som dog.
Under de århundraden som följde, led invånarna i Palma av att ha flodkanalen genom sin stad. Inte bara på grund av översvämningarna den fortsatte att orsaka när det regnade, utan också för att det luktade fruktansvärt illa när vattnet stagnerade. Befolkningen var trötta på de styrande och visste att de var tvungna att göra något, men lösningen kom inte förrän mer än 200 år senare. År 1613 flyttades kanalen utanför murarna från Camí Jesus till Paseo Mallorca för att slutligen mynna rakt ut i havet.
I området kring Rambla, Unio och Born gör höjdskillnaden, trapporna och de stora gallerförsedda valven att man lätt kan se vilka delar som klarade sig undan katastrofen. När det underjordiska parkeringshuset på Via Roma skulle byggas, återfanns Porta Plegadissa. Porten där vattnet rann in genom ringmuren finns fortfarande synlig inuti parkeringshuset på våning 1, upplyst bakom glas ibland bilarna. Så om ni vill, kan ni gå ner för trappan i parkeringshuset från norra Ramblan och titta på den.
Palma de Mallorca – 25 februari 2017
Av Marie Tilly