Krönika: Den blomstertid nu kommer

Bouganvilleor från Brasiliens djungler i krukor i Fornalutx

Medelhavsklimat är angenämt, för människor troligen det bästa av alla.

Det är inte för inte de kulturer som låg till grund för vår civilisation utvecklades här.

Detsamma gäller inte för växter så det har blivit ett mycket speciellt urval av plantor som har anpassat sig att växa under de speciella förhållandena.

Medelhavsklimat innebär att somrarna är varma och torra, vintrarna blir vegetationsperioden, med regn och temperatur lämplig för växter.

Strategin för de växter som skall klara sig på egen hand måste innebära att på något sätt klara somrarna och utnyttja de korta vintrarna för att växa till, blomma och sätta frukt.

Det är sättet att översomra som kan vara olika.

Ett sätt är att skaffa sig ett tillräckligt förråd av vatten, spara på vattnet genom att stänga alla öppningar och stänga ned aktiviteten när det blir varmt.

En annan strategi är att växa upp, blomma och sätta frö innan det blir varmt och torrt.

Allt som överlever sommaren är sedan fröt, som gror och går igenom hela sin livscykel under vintern.

En tredje strategi är att överleva uttorkad och vakna till liv nästa vinter.

Några växter skaffar sig också så djupa rötter att de når ner till grundvattnet, där det finns sådant, också under sommaren.

Vilken strategi plantan än har valt blir det en bråd tid den korta vintern att hinna med allt inför den långa torra sommaren.

Jämför det med växterna i Norrland, som på samma sätt måste klara allt under den korta sommaren, skillnaden blir att vinter och sommar byter plats.

En medelhavsträdgård är alltså inte en tropisk trädgård, så som det ibland står i fastighetsannonserna.

En riktig medelhavsträdgård är planerad att vara som vackrast på vintern till våren, men att inte bli alldeles risig och död under sommaren.

De mest karakteristiska växterna runt medelhavet är kulturväxter, människan har dominerat i regionen så länge att naturen har anpassat sig till henne.

Oliver kan växa i de mest groteska former. Här på vägen från Sóller till Deià

Medelhavets karaktärsplanta framför alla, olivträdet, är helt en mänsklig skapelse: vilda oliver finns inte och har aldrig funnits.

Ursprunget till oliven är en risig buske i macchian, det nästan ogenomträngliga buskage som täcker stora delar av Medelhavets strandlandskap.

För flera tusen år sedan kom någon av våra förfäder på att om man planterade flera skott av busken tätt ihop och band och flätade dem samman växte de samman till något som liknade ett träd, var långlivat och tåligt och som gav goda och närande frukter.

När man på detta sätt sätter samman flera individer till ett träd väljer man också olika sorter; varje enskild sort är oftast självsteril och det behövs olika sorter för pollineringen.

Oliven växer bäst i mager kalkrik jord, det vanligaste runt Medelhavet.

Oliven är därmed på alla sätt en produkt av sin miljö och ger odlaren frukter, bränsle och ett mycket vackert och dekorativt trä.

Den dekorativa oregelbundna ådringen orsakas av att den kommer från flera individer som har blivit oregelbundet hopflätade.

Oliven är ett av världens mest långlivade träd, de äldsta är flera tusen år.

Oliven är städsegrön, bladen är små och tjocka för att kunna klara de torra somrarna.

Oliven har därför blivit ett uppskattat dekorationsträd, med fantasieggande knotig (d.v.s. sammanflätad) stam, med gröna blad, nåja, grågröna då, också på sommaren.

En annan karaktärsplanta är vinrankan.

Berättelsen om vinrankan, konsten att jäsa och lagra vin, vinlusen och vinindustrin är så dramatisk och invecklad att jag skjuter den till en särskild krönika.

Mandelblommorna förebådar den vackraste blomstertiden. Här från Andratx-dalen

Mandelträdet är en nära släkting till plommon, körsbär, persika, aprikos, hägg och slån.

Det härstammar från östra medelhavsområdet, och är därför bra anpassat till medelhavsklimatet.

Det har senare spritts över jorden, bland annat till länderna i mellanöstern, Kalifornien och Australien.

Mandel från Mallorca har länge haft rykte som den bästa kvaliteten med de största mandlarna.

I slutet av januari är det dags: de praktfulla mandelblommorna spricker ut på bar kvist, på samma sätt som de berömda japanska körsbären.

Mandelfälten blir som ett hav av vitt.

Mandeln är pionjären för blomningstiden på Mallorca, inledningen till den kanske vackraste tiden.

Snart efter kommer de andra släktingarna i plommonsläktet, äpplena och alla de blommande örterna på fälten.

Blommorna har en färg mellan renaste vitt till rosa.

Blomningstiden är tyvärr alltför kort, det tar bara någon månad så är blomningen avslutad.

Den månaden bör avnjutas, den svensk som kan borde lämna februariruskets Sverige och resa ned till mandelblomningens Mallorca.

Mandelträdets blommor befruktas av bin.

I Kalifornien har man gjort business av detta.

Biägare har sina bikupor på lastbilar.

På beställning kör de så ut för att, mot ersättning, ställa upp bikupor just under blomningen.

De kör sedan vidare med sina kupor till nästa ställe där binas insats mot kontant betalning behövs.

Det är denna näringsgren som har råkat ut för en naturkatastrof: en parasit till bina spreds och många av bisamhällena gick under.

En del biägare förlorade nästan alla sina bisamhällen.

När blomningen är över kommer blad och skott.

Från blomningen till dess frukten är mogen tar det cirka sju månader.

Frukten, som är grågrön, liknar släktingarnas men i stället för det goda fruktköttet hos plommon och aprikos får mandel ett tunt läderartat yttre hölje.

När frukten mognar spricker det upp, det blir lätt att ta ut kärnan.

Den har ett hårt skal med fröt, mandeln, i sitt fröskal inuti.

Vild mandel är bitter, den innehåller en glykosid, amygdalin.

Amygdalin sönderdelas av ett enzym som finns i mandeln och bildar då blåsyra (som i gamla detektivromaner) och bensaldehyd.

Den odlade sötmandeln har en genförändring som gör att det inte bildas amygdalin.

Det är bensaldehyd och blåsyra som tillsammans ger bittermandel den bittra smaken och giftigheten.

Det avgörande steget vid tämjandet av mandelträdet var antagligen att någon hittade ett träd som just hade fått en mutation så att det saknade amygdalin.

Apelsiner från Sóller-dalen

I motsats till oliv eller mandel härstammar det sista karaktärsträdet i denna krönika, apelsinen med släktingar, inte från något land med medelhavsklimat.

Det kommer frän Kina som man hör på namnet: apel sinae, kinesiskt äpple.

De städsegröna träden härstammar från en buske eller litet träd från Kina som har förädlats till den nuvarande stora mångfalden av citrusträd.

De klarar inte medelhavsklimatets torra somrar utan hjälp.

Med mänsklig assistans med bevattning går det däremot mycket bra, med flera skördar per år.

Det är orsaken till att Sóller har blivit Mallorcas apelsincentrum: bäckarna från Puig Major-massivet rinner hela året och ger en säker tillgång till vatten för lundarna av apelsin och citron.

Inte att undra på att fördelningen av vattnet har blivit så noga reglerat just i den stan: till en fastighet hör ett givet antal minuter insläpp till fastighetens vattentank per vecka, noga kontrollerat av stadens kontrollanter.

En annan orsak till apelsinodlingen i Sóller-dalen är temperaturen.

Sóller ligger på Tramuntanas nordsida och är litet kallare än Es Pla.

Omogna apelsiner är gröna.

Vid mognandet får de den härliga orange apelsinfärgen – om det är tillräckligt kallt.

Vid högre temperatur vid mognandet blir också de mogna apelsinerna gröna – goda, bra apelsiner, bara gröna.

Det är inte bra för marknadsföringen.

Bara apelsinfärgade apelsiner säljer bra.

I motsats till mandelblommorna luktar apelsinblommorna kraftigt.

Under blomningstiden fylls hela Sóller-dalen av en märkbar apelsindoft.

Getfotsoxalis blommar på Mallorcas ängar som trädgårdsflykting från Sydafrika

Runt klotet finns det flera områden med medelhavsklimat: utom runt Medelhavet, på Kaplandet i Sydafrika, i Kalifornien, i Chile och i södra Australien.

De ligger så långt från varandra att deras växtlighet urvecklades separat och gav upphov till olika medelhavsfloror på de olika ställena.

Speciellt har en mycket säregen flora kommit fram på Kaplandet, de flesta växter som stammar därifrån liknar ingenting någon annanstans.

Många av dem är mycket färgstarka och vackra, och alltsedan de upptäcktes har upptäcktsresande tagit med sig exemplar för att plantera i trädgårdarna hemma.

En del av dem trivdes så bra här att de spridde sig till det vilda och blev en del av den naturliga floran, de blev trädgårdsflyktingar.

En sådan är den gröngula blomman med blad som klöverblad som nu blommar på alla Mallorcas ängar.

Det är ingen klöver, plantan är närmast släkt med den svenska harsyran och borde kallas getfotsoxalis på svenska.

Den kom in i slutet av 1800-talet och alla som inte vet förhistorian ser den säkert som typisk för Mallorca.

Den blommar vackert och är ett rätt oskyldigt tillskott till floran här.

Liksom harsyra är den uppfriskande sur.

Ät inte för mycket av den, oxalsyra binder calcium och är giftigt i stora mängder.

Middagsblomma (isblomma) är en ovälkommen trädgårdsflykting på Mallorcas strandbrinkar

Ett tillskott som inte ses med lika blida ögon av öns botaniker är middagsblomman (på svenska kallades den förr hottentottfikon, frukterna är ätliga och rätt goda).

Det är en praktfull blomma som växer i täta mattor på strandsluttningarna. Visst är den vacker där den växer som ett tätt täcke av de vita eller violetta blommorna och de tjocka bladen med trekantigt tvärsnitt.

Orsaken till växten inte är omtyckt är att den konkurrerar ut öns naturliga strandvegetation.

Men snart måste den kanske betraktas som naturlig strandvegetation, de flesta andra plantor här har ju också kommit hit över havet, om inte på annat sätt så över Medelhavet.

Middagsblommorna hjälper dessutom till att stabilisera strandbankarna och minska erosionen.

I kommande krönikor skall jag berätta om vinrankans säregna historia och i en annan om de plantor sedan långt förgångna tider, Lasarusarter sedan dinosauriernas tidevarv, man kan finna i trädgårdar på Mallorca.

Lave Fischer