En gång i månaden Arkiv: April 2013

Lave Fischer skriver om språkens historia.

Hur mycket vi än skulle önska att det inte vore fallet hänger språk och politik mycket nära samman.

Utan den politiska maktens kitt faller ett språk snart – inom några generationer – sönder så att man talar mycket olika i grannbyar.

Det leder till ömsesidig missförståelse och till slut till misstänksamhet och fientlighet.

Därmed inte sagt att samma språk nödvändigtvis skulle leda till ömsesidig vänskap, några av de länder där man talar samma språk har djupt ingrodd fientlighet, tänk serbiska och kroatiska.

Mekanismen är enkel: för att få något inflytande måste man tala språket i den härskande delen av den härskande orten.

Idealister utanför huvudstaden, som av tradition talar annorlunda gör ofta försök att få sitt språk att leva vidare.

Det kan lyckas under en begränsad tid, men i längden blir det oftast nationalspråket som avgår med segern.

På de brittiska öarna finns det små grupper som behärskar något av de keltiska språken men det blir allt färre som kan använda dem aktivt.

Nu finns det, efter vad jag läste nyligen, endast en person som fortfarande behärskar keltisk skotska så det språket är snart lika dött som feniciska eller umbriska.

Trots det finns det ungefär 60 språk i Europa som är levande.

En orsak är att ett språk är något mycket komplicerat.

Det gäller i högsta grad ett modernt språk som skall användas för modernt komplicerat liv.

För att användas i praktiken krävs att det sponsras av resurser och auktoritet som endast finns hos en stat.

Spanien försöker bevisa motsatsen.

Under tidigare århundraden hade sättet att tala varit rätt olika i angränsande byar även om man ansåg sig tala samma språk.

Reglerna för rättstavning hade ofta tagits lättsinnigt, men detta hade inte fått alltför allvarliga konsekvenser eftersom de flesta i vart fall inte kunde skriva och läsa och få gjorde anspråk på att kunna läsa snabbt så man hade tålamod att kunna lösa gåtor medan man läste.

Inom ett litet geografiskt område talades dels många närbesläktade språk och dels olika grupper med mycket skilda språk.

Det berodde på att kommunikationerna var föga utvecklade och gjorde intet för att hålla samman språken.

Kraven på språken var också mycket mer begränsade, livet var enklare och primitivare.

Språkforskare arbetar med teorier om ett gemensamt indoeuropeiskt urspråk, men det fanns lika litet kitt mellan de angränsande språken 10.000 år före vår tideräkning som 600 före vår tideräkning och lika litet omkring år 1.000 år efter vår tideräkning.

Det som höll ihop språkområdena var det politiska herraväldet och skriftspråket, och före utvecklingen av skrift i praktiskt bruk, behärskat av en stor del av befolkningen av nationalstaterna förblev språken till stor del en lokal företeelse.

Det är svårt att se hur ett sådant urspråk kan ha existerat mer än under en kort tid och ett begränsat område.

Bara som en illustration till hur uppspaltat läget på språkfronten var före nationalstaternas tid låt oss se hur det såg ut på apenninska halvön ca 600 år före vår tideräkning.

På halvön räknar man med att det fanns ungefär elva olika huvudspråk, som var uppdelade i otaliga varianter.

En del av språken var förklassiskt latin med släktingar, andra var helt skilda och inte släkt.

Hur skilda vet vi inte nu, bara att latinska texter anger att t ex etruskiska inte hade några likheter med latinet medan andra grannspråk hade större likheter (faliscanska, umbriska, aequiniska, vestiniska och osciska var besläktade och liknade latinet ungefär som svenska liknar tyska i dag).

När Rom tog den politiska makten blev också latinet det härskande språket.

De andra språken är utdöda och glömda, latinet utdött men inte glömt.

Det som återstod efter kejsardömets fall år 476 var det talade latinet, vulgärlatinet, i olika varianter, som var det talade språk i det före detta kejsardömet.

Man har sämre kännedom om språken på iberiska halvön.

Orsaken var att inget av dem hade något skriftspråk.

Vad man vet är att det var många, hur många vet man inte säkert, och att de kom från olika språkstammar.

När Rom hade erövrat Spanien tog latinet snabbt över och mycket litet blev kvar av de olika lokala språken.

Maktens språk tog över.

Vulgärlatinet var aldrig ett språk, det var från början flera.

Det var latin påverkat av sin omgivning: i den västra delen av romerska riket var latinet i norr uppblandat med galliska språk, över hela området av de olika gotiska stammar som hade besatt sina delar.

Det märkliga är att under hela den germanska tiden de germanska språken inte tog över helt.

Vulgärlatinet delade upp sig i olika regionala varianter redan från ett tidigt stadium, det fanns ju ingen rikslikare efter Roms fall och romanska språk började peka åt många håll, alltjämt inom den vida beteckningen vulgärlatin.

Redan på ett tidigt stadium delade vulgärlatinet i Frankrike och Spanien upp sig i huvudgrupper: en föregångare till franska i norr, ett område med föregångare till spanska och portugisiska i Spanien och ett område i Sydfrankrike och norra Spanien längs medelhavskusten med en föregångare till katalanska och occitanska.

Fortfarande på 700-talet var det ett förenklat latin, de som bodde inom det vulgärlatinska språkområdet kunde utan alltför stor svårighet förstå latin.

Området i norra Frankrike blev påverkat av keltiska språk, också av germanska språk.

Området i söder blev utsatt för andra lingvistiska influenser.

Det var området däremellan som blev mest opåverkat.

Det var flera faktorer som bidrog:

• Geografisk isolering: området var omgivet av hav, berg och mark som inte var lättodlad.
• Området hade förblivit bebott av folk som inte hade flyttat sedan mycket länge.
• Latinsktalande under mycket lång tid.
• Mycket liten påverkan av kelter eller germaner.

En stor förändring i de europeiska språken skedde från högmedeltid fram till senare delen av 1800-talet i takt med nationalstatens framväxt.

Många tror att nationalstaten växte fram ut ett gemensamt språk.

Ofta är det precis tvärtom: ur den politiska enheten kom det fram ett behov för att de makthavande att ha ett enhetligt språk.

Svenska, danska och norska ligger varandra så nära att med en politisk enhet vi hade haft ett enhetligt språk, med dialekter men med ett enhetligt skriftspråk.

Om drottning Margaretas rike, Kalmarunionen, hade blivit bestående hade vi nu haft ett språk, inte tre.

Framväxten av större politiska områden, nationalstater, förde därför också med sig att nationalstatsgränser blev skriftspråksgränser.

Talspråk rättade sig sedan efter det gällande skriftspråket.

Detta är naturligtvis en förenkling.

Det finns områden där man av gammalt talar antingen ett grannlands språk, t. ex. finlandssvenskarna.

Det finns land där man formellt har ett nationalspråk som man talar i högtidliga sammanhang men till vardags nästan helt använder ett annat.

Det viktiga exemplet här är irländska.

Det finns länder där man talar flera språk.

I Schweiz talar man ju fyra språk, tyska, franska, italienska och rätoromanska.

Av dem är bara ett helschweiziskt, och det används inte av de flesta schweizare.

Men ¡España es diferente!.

Förutom att vara nationalspråk för ett av världens största och viktigaste språk ställer man upp med ytterligare tre (!) språk.

De är katalanska, galiciska (norr om Portugal) och baskiska.

En del vill lägga till asturiska, aragonska och andalusiska.

Galiciska skulle ha räknats som en portugisisk dialekt om gränsen hade dragits annorlunda.

Det är liksom högspanska och portugisiska ett ibero-romanskt språk.

Baskiska är ett språk som har blivit kvar sedan före den romanska erövringen.

Det är inte släkt med något annat känt språk.

Så återstår katalanska.

Det är liksom de andra två ett herrelöst språk trots två olika språkakademier.

Det är en av de avkomlingar av vulgärlatinet som hamnade i sydfrankrike och norra Spanien och som går under namnet Occitanska språkgruppen.

En gång var det nationalspråk i ett – historiskt – mycket viktigt självständigt rike, Aragonien.

Systerspråken i gruppen är provencalska, occitanska och languedoc med dialekter.

Det intensiva kampanjandet för katalanska har nog en grund i de occitanska dialekternas, eller språkens, öde i Frankrike.

Franska staten har systematiskt drivit en kampanj för franskan på bekostnad av andra språk inom Frankrikes gränser.

I mitten av 1800-talet var occitanska modersmål för 39 procent av Frankrikes befolkning, i dag finns det cirka sju procent fransmän som är tvåspråkigt occitansk- och fransktalande.

De flesta är äldre, de talas nästan bara inofficiellt och man räknar med att occitanska kommer att vara en museikuriositet inom några få årtionden.

Därmed följer detta språk alla de andra som inte har stöd av en stark nationalstats sponsring, med officiella lexika och sammanhållande grammatik, med officiella påbud inför vetenskapliga kongresser, officiellt stöd i eurosammanhang och – inte att förglömma – en välfinansierad nationalakademi.

I Katalonien har man därför insett vilket öde som kan invänta katalanskan.

För att samla sina krafter har man förklarat att de mycket olika katalanska dialekterna, eller språken, är ett språk, med en gemensam grammatik.

Riktigt har man inte lyckats med detta, i trakten runt Valencia envisas man med att betrakta dialekten på landsbygden runt Valencia, valencianskan, en variant av katalanskan, som ett eget språk med egen grammatik och egen språkakademi.

Ett annat problem är att de olika dialekterna inom katalanskan avviker så starkt från varandra och att man inte har fått de olika trakternas språk att anpassa sig till det man har beslutat vara rikslikaren.

En orsak till detta är att en mycket stor del av invånarna i Katalonien inte har katalanska som modersmål: en stor del är invandrande kastiliansktalande, och det är framför allt i städerna de bildade talar kastilianska, medan katalanska till stor del har blivit landsbygdens språk.

Där kan man inte inse behovet av att tala en gemensam katalanska, lika litet som att tala kastilianska.

Det katalanska språkområdet är ett språkkontinuum, där grannorternas språk ligger varandra nära medan katalansktalande från olika ändar av området talar så olika att de knappast förstår varandra.

Här ingår också mallorquin med ålderdomliga grammattiska egenheter.

En iögonenfallande sådan är till exempel den bestämda artikeln: medan praktiskt taget hela resten av språkområdet använder el och la är bestämda artikeln på Mallorca es, sa, so i singularis, es, sos, ses i pluralis. Detta kallas ”catala salat” och var tidigare mycket mer utbrett både i resten av det katalanska språkområdet och också i occitanskan.

Att det försvann på fastlandet berodde på att det hade lägre status än el, la, els, les.

Försök görs att återuppliva ”catala salat” också i andra delar av språkområdet, som ett exotiskt drag, kanske mest för turister.

Ursprunget för ordet är vulgärlatinets demonstrativa pronomen ipse, ipsa, ipsum (latinet hade ingen bestämd form och därmed ingen bestämd eller obestämd artikel).

En stor del av de politiska motsättningarna inom Mallorcas lokalpolitik måste ses mot bakgrund av språkskillnaderna.

Den katalansktalande befolkningsgruppen kom till stor del till ön med kung Jaume I av Aragonien vid återerövringen (Reconquest) av Mallorca från araberna 1229 och befolkandet av ön under tiden därefter.

Ön var svår att nå och man hade inte mycket kontakt med katalanerna på fastlandet.

Därför är den katalanska dialekten på Mallorca ålderdomlig i förhållande till fastlandskatalanskan.

Senare kom en invandringsvåg av kastiliansktalande på 1800- och 1900-talen.

De kom in som tjänstemän och som handelsmän medan de katalansktalande var bönder.

Därför blev städerna kastiliansktalande, landsbygden katalansktalande.

De två grupperna har därför också blandat sig i mycket begränsad omfattning.

Under Franco-tiden var katalanska nästan förbjudet, det blev förbjudet som språk i skolorna bland annat.

Detta gav upphov till en proteströrelse inom hela det katalansktalande området, och när demokrati infördes efter Francos död 1975 kom krav på överhöghet för katalanska.

Trots att de kastiliansktalande och de katalansktalande grupperna är ungefär lika stora kom krav på att till exempel man måste tala korrekt katalanska för att få ha ett statligt eller kommunalt arbete eller krav på att de allmänna skolorna skulle ha katalanska som huvudspråk.

Detta kom att gälla tidvis, beroende på om katalanska partier dominerade eller hade vågmästarställning.

Många kastiliansktalande har aldrig lärt sig katalanska även om deras förfäder hade levt i Katalonien eller på Mallorca alltsedan 1800-talet.

Sådana regler ställde då till med problem.

En laboratorietekniker jag hade kontakt med, kastiliansktalande, klagade en gång på att hon, efter många år i yrket, nu måste gå på intensivkurs för att få behålla sitt arbete.

Reglerna gör också politiken inom katalanska områden oförutsägbar.

Det katalanska partiet i provinsregeringen i Palma avslöjades med korruption så att många politiker dömdes och partiet fick läggas ned, vilket gav upphov till en fullständig kursomläggning av den lokala språkpolitiken, inklusive tillstånd för kastilianska i allmänna skolor.

Till sist en kuriositet: varför heter språkgruppen occitanska?

Det hänger samman med ordet som används för att säga ja.

Latinet har inget ord för ja, man kan säga ”så är det” eller något liknande.

Inom occitanska språkområdet använde man just detta, på latin ”hoc est”.

Det kortades ned till – just det – oc.

Detta används för ja också ibland i katalanska även om det vanligaste ordet är ”si”.

Lave Fischer