Enkel karta över den Iberiska halvön
Apropå språken på Iberiska halvön.
Kelter och Iberer befolkade den Iberiska halvön långt, långt tillbaka.
De hade givetvis sina talspråk.
Om detta talar iberernas runor och bastanta stenskulpturer “sitt tysta språk”.
Romarnas erövring av halvön var ingalunda en snabb sak.
Men den blev avgörande.
Ordet guerilla kommer från den tiden, då de stolta och uthålliga ibererna hade sina modiga kämpar som stod emot det inträngande riket.
Kampen mot romarna pågick från 200-talet i ett par hundra år.
Men det Västromerska riket byggde städer, broar och akvedukter överallt där kejsarnas soldater drog fram.
Folket blir snart intresserade av allt romerskt och folkmålen blandar sig sakta med säkert med de många olika vulgärlatinska talspråken från rikets olika delar.
Och latinet möter vi ofta än idag.
Hos doktorn, på apoteken, recepten.
På Majorica byggde romarna endast Pollentia (dagens Alcudia-område) och Palma.
Detta enbart för att sätta stopp för det pirateri som öns invånare blivit av nöden tvungna att syssla med.
Vrak finns ännu att utforska på havsbottnen utmed särskilt norra sidan av ön.
Skeppen var fyllda med främst vin, olivolja och honung samt förnödenheter till soldaterna.
Besök gärna museet i Montuïri som behandlar öfolket vid romarnas ankomst (stenåldern-bronsåldern).
Varför balearerna tvingades bli pirater?
Jo, krigen under 200-talet mellan Rom och Kartago om herraväldet över handeln, gjorde att ögruppen nästan blev bortglömd, övergiven, utan sina tidigare möjligheter till försörjning.
De unga männen hade tidigare kunnat ta värvning i de romerska och kartagiska härarna.
De var uppskattade för sin skicklighet med att hantera stenslungan.
Det som öborna fick uppleva därefter finns att läsa i min bok “Mallorca – ö i världen”.
Den romerska kulturen påverkade också folket här, som också kristnades redan på 300-talet e.Kr.
Det finns arkeologiska rester efter tidiga basilikor och vi vet namnet på öarnas biskopar.
Rom och Kartago
Kartagerna hade trängt upp från söder och bildat sin huvudstad i nuvarande Cartagena i södra Murcia.
Alla har vi en gång läst om härföraren Hannibal, som med många tusen soldater, hästar och elefanter marscherade mot Rom, över både Pyreneerna och Alperna, för att en gång för alla slå romarna “på hemmaplan”.
Men till slut blev det ändå Rom som segrade och brände Kartago till aska.
För att ingen skulle kunna återupprätta staden plöjde romarna ner mängder av salt i den brända jorden.
Kanske var det salt från Mallorca?
Under de stora folkvandringarnas tid i Europa hade västgoterna nått halvön.
De utgjorde en liten majoritet, men uppnådde en betydande politisk ställning under en period i den nordöstra delen av halvön.
Till Baleriska ögruppen kom också goter, “barbarer”, som romarna skulle kalla dem.
Krigiska strammar, med kungar som liksom Genserik, inte lämnade annat än död och elände efter sig, under sina försök att återupprätta kartagernas rike.
Samtidigt tog galler och germanska stammar makten över Rom och fick hela Västromerska riket att falla sönder.
Romarriket försköts österut, och blomstrade vidare på ett nytt sätt, då Konstantinopel blev huvudstad (Istanbul i nuvarande Turkiet).
Långt, långt tidigare, hundratals år f.Kr. hade ett duktigt sjöfararfolk från öster, från nuvarande Libanon, kommit att upprätta en mycket inkomstbringande handel, med sina välbyggda fartyg, så sjösäkra att de kunde segla mellan öarna, över hela Medelhavet, vidare från Cádiz i Andalusien ända upp mot de Brittiska öarna.
De var ute efter metaller av olika slag, inte för att erövra, och öborna fick kontakt med detta semitiska folk, på de små marknadsöar som upprättades utmed kusterna och de tjusades av alla de dyrbara varor som detta folk, fenikerna, bytte mot salt, honung och vin.
Under århundradena som följer blev det åter oreda och krig i hela medelhavsområdet.
Även våra förfäder, de nordiska vikingarna, plundrade städerna utmed västra kusterna av Europa och nådde ibland ända till de baleariska öarna.
Nu skedde något som blev avgörande för Iberiska halvön.
Araberna tränger upp i landet på 700-talet och spred sig över hela Iberiska halvön.
Deras språk och den österländska kulturen de förde med sig skulle under 700 år påverka den i hela Europa.
De blev kvar i de södra delarna av landet ända fram till 1492!
Här sker en betydande påverkan på de olika folkmålen, som blandar sig med både de vulgärlatinska dialekterna och arabiska, berbiska och inte minst hebreiska (judarna hade följt romarna hit sedan före vår tideräknings början).
Det är nu som de olika språken i det blivande Spanien utformas.
De första litterära uttryck som finns bevarade, är de så kallade “jarchas”.
Det är ofta kärlekssånger och klagodikter, skrivna på de olika dialektern/språken som kallas “romances”.
Det är en blandning av hebreiska, arabiska och vulgärlatin.
Ofta sjöng eller läste man upp dessa på ett språk.
Verserna diktades på det ena eller andra språket och refrängen på ett annat.
Man kan försöka företälla sig hur det lät på marknader och torg!
Fiskmarknad i Palma de Mallorca
Kanske som idag på en marknad här på ön, där det talas olika språk och dialekter?
De spanska judarna förde med sig den ”romance” som de lärde sig att använda bland icke judar och morer.
Sefarderna, som dessa judar kallas, talar detta gamla spanska språk än idag.
Det var en fin tid i Spaniens historia, under de tider när fred rådde mellan araber, kristna och judar.
Var och en fick tala sitt språk, ha sin gudstro och kyrka och de försökte förstå varandra så gott det gick.
Guider och översättare fanns det gott om.
De belästa och bildade, som oftast var munkar eller nunnor, började då arbeta fram den spanska som den är sedan 1400-talet och med små förändringar än idag.
Nunnorna, kvinnorna, nådde mera sällan någon berömmelse.
Varken i det muslimska, judiska eller kristna samhället.
Tillåt mig här en en gång referera till min bok “Mallorca – ö i världen” där jag tar med många duktiga kvinnor” i Spaniens historia.
Nu har jag märkt att det skrivs och undras och tycks en hel del om katalanska och mallorkinska på Mallorcanytt och i deras Mallorca Forum.
Det ä r svårt att förstå skillnaden.
Det lärda språket anses officellt vara katalanska.
Det beror på att katalanska språket har utvecklats (moderniserats) mer, eftersom Barcelona har varit och är centrum i denna kultur.
Men det är man inte ense om här på Mallorca, och faktum är att det är rätt stora skillnader mellan de båda.
Och med det tredje språket inom katalanska gruppen, valencianska.
Att det lever och frodas är väl inte så konstigt?
Precis som Norge och Danmark har ett betydligt äldre, mera oförstört språk än svenskan.
Kanske kommer en tid när de skandinaviska språken enas.
Men det kommer att ta mycket lång tid.
Varför förvånas vi då så över att katalaner, mallorkiner, menorkiner och Ibizabor talas s i t t språk.
Visst är det lite rörigt.
Men så är det.
Om man läser Spaniens historia, så kan man nog förstå att det än idag är ett så hett politiskt ämne.
Det började med maktbegären i de olika delarna av iberiska halvön, och ställde till det ordentligt när det katolska kungaparet 1492, sedan araber och judar fördrivits, bestämde att alla i landet skulle tala och skriva ETT SPRÅK.
En tragedi som det har skrivits rikligt om.
Och liknande bedrövelser har upprepats både här och längre norrut i Europa, med jämna mellanrum.
Under stormaktstiden i Spanien, då erövrarna av världen på andra sidan Atlanten, tvingade flera folk till underkastelse och livegenskap.
Under Franco. Hitler.
Men ett språk har sitt eget liv, det är språket vi föds med, de är vårt modersmål.
Det förändras med tiden, utan tvång.
Både folken och deras språk skall vi låta leva!
Det är en mänsklig rättighet.
Att vi sedan har de stora språken är mycket praktiskt och de behövs i de stora sammanhangen.
Se bara inom Europaunionen!
Där har återigen guider, tolkar och översättare fullt upp med arbete.
Engelskan tog över som gemensamt språk.
Och visst, språk växer och tar över tillsammans med politisk och ekonomisk makt.
Inom Europaunionen har medlemsländerna fått olika språk erkända, som tidigare varit sedda ner på.
I Sverige har vi flera stycken!
Det vore trevligt om någon läsare kunde skriva om det.
Margareta Strandman Dahlberg
—
Margareta utkom 2010 med boken ”Mallorca – ö i världen” och gav 2012 ut sin andra bok om Mallorca, “Vardagsskildringar från 60-talet till idag“.
Böckerna finns att köpa här på ön på Bodegan MACIA BATLE i Sta. Maria och på herrgårdshotellet SA TORRE i Alquerias, Sta. Eugenia, samt hos bokhandlare och på nätet i Sverige.
Margaretas hemsida hittar ni här: Mallorcaboken