Den välkände Mallorcaprofilen Joan March var inte bara en framgångsrik bankman, utan också en smugglare av rang som var nära att sätta spanska staten i bankrutt tack vare sina smugglade Algercigaretter.
På grund av sin privilegierade geografiska situation, mellan Nordafrika och Iberiska halvön, har smuggling varit en vanlig och accepterad verksamhet i Mallorcas förflutna. Den 27 mars 1773 hade fyra personer i byn Banyalbufar avväpnats och slängs i finkan. Det var kaporalen Miquel Garcés Calderón, Antonio Hernández, Manuel García och Andrés Requena. Deras uppdrag var solklart: ”förebygga, bevaka och hejda införsel av tobak.
Bakgrunden var den här. Under kungen Fernando VII:s regering hade skatter och en hård kontroll på brännvin och tobak införts. Detta medförde att fusket med dessa varor var stort. På en ö som Mallorca, som var lite ”bortglömd” blev det därför en självklarhet att smuggla in tobak och brännvin bakom lagens rygg.
Det var av den orsaken de fyra tulltjänstemännen kom till Banyalbufar. De anländer till byns estanco för att kontrollera de varor som såldes där. Utanför butiken börjar det samlas folk. Någon frågar: ”Ska vi slänga sten på dessa spioner?”. När tulltjänstemännen kommer ut utbryter våldsamheter: ”På vägen till gästgivargården började byborna kasta sten på dem”. Enligt en av medlemmarna i kommunrådet, som var inblandad i tumultet, trots att han var det spanska skatteverkets representant i byn, berättar att en tjänstemännen sårar borgmästaren med sitt svärd, vilket slutar med att tjänstemännen slängs i byns fängelse för mordförsök. När nyheten når Palma skickar Skatteverket en informatör för att försöka utröna vad som hänt, men ingen i byn vill prata med honom, inte heller borgmästaren eller resten av medlemmarna i kommunalrådet. Informatören drar då slutsatsen att det hela handlade om en sändning tobak som skulle smugglas in till byn och att det var därför byborna revolterade. Högsta Domstolen beslutar att fångarna ska skickas till Palma där de senare frigavs, fick tillbaka sina vapen och en åsna som blivit kvar i byn.
Den som har vandrat i Banyalbufar, Estellencs, Valldemossa och Andratx kan lätt förstå hur dessa kuster, som verkar otillgängliga från havet, lämpade sig väl för smuggling. Uppe på klipporna fanns de olika gömställen där smugglarna gömde sitt gods innan de sålde det.
Långt senare år 1926 visas på Mallorcas biografer filmen ”El secreto de la Pedriza”. En film baserad på Adolf Vázquez Humasqués roman med samma namn inspelad på ön. Filmens handling utspelar sig i Deià och berättar historien om Toni de Son Moragues, som blir indragen i ett komplicerat smugglarnätverk och en kärlekshistoria som slutar illa. Det sägs att i filmen agerade riktiga smugglare som statister. I biograferna går det livligt till: varje gång en polis visas på filmduken visslar och buar publiken. När en smugglare träder fram skakas hela lokalen av hurrarop och rungande applåder.
I ett fattigt samhälle som Mallorca på den tiden var smugglarna en motkraft till de rika adelsmän och godsägarna som kuvade bönderna. Att jobba för smugglarna var ett lätt sätt att tjäna pengar och, om man hade tur, kunde man hamna några pinnhål upp på samhällsstegen som den där gossen från Santa Margalida, Joan March. Smugglarna hade stor makt och kunde kräva en lojalitet som splittrade familjer och tvinga oönskade medlemmar ut från byarna, ut till fastlandet eller tvingades att utvandra till Kuba eller Frankrike. Deras makt var med andra ord stor.
Ett av de sista fästen, när det gäller smuggling på ön, var stadsdelarna Santa Catalina och es Jonquet (Palma). Under 60-talet kunde man fortfarande vissa nätter se bubotes ute på gatorna. Det var män som var utklädda som spöken-Det var inte meningen att skrämmas, utan ett sätt att varna för att smuggling pågick och att man inte ville se några vittnen i området. Det finns många anekdoter omkring dessa ”spöken”.
Det var också vanligt att krogarna och kaféerna sålde amerikansk tobak utan Skatteverkets stämpel. Ett sådant ställe var, Cafè Cuba, där man alltid sålde amerikansk tobak och där det var vanligt att läskedryckskylarna också innehöll radioapparater, klockor och andra elektroniska prylar, som affärsinnehavaren visade bara för pålitliga kunder eller cataliners (Santa Catalinabo). 1996 kunde man fortfarande möta en man som med en vit säck sålde smuggeltobak till olika kaféer. I många hus i stadsdelen finns det en falsk vägg som användes för att gömma smuggelgods. Vissa källare i Es Jonquet har ingångar till tunnlar som en gång slutade i havet.
Av Albert Herranz
Foto Per Gustafson