Fantastisk utsikt mot Dragonera
I onsdags var jag ute med ett mycket tappert gäng.
Vi skulle gå till den höga utsiktsplatsen “ses Basses” (800 meter över havet) med makalöst vacker utsikt över ön Dragonera.
Vädret var lite “växlande molnighet”och solen var varm ock skön när den tittade fram.
Vi körde via Andraitx mot byn Estellenchs, men vi stannade långt innan och lämnade bilarna.
Vandringen börjar på ganska hög höjd och det var lite kyligt, så en extra tröja åkte på och sen började vi gå rakt ut i den gröna pinjeskogen.
Friskt och härligt var det och efter första backen började vi känna oss varma i kroppen.
Vi stötte på en mindre flock getter, en ståtlig bock med vackra långa horn och flera små killingar.
Hunden Micka, som var med idag, hade gärna velat springa efter och jaga dem, men matte sa nej och hon lydde så fint.
Krönikören med sällskap – och den lydiga hunden Micka
Det är fantastisk här bland alla toppar på ena sidan mot el Toro vid Santa Ponça och havet som stupar rakt ned åt andra hållet.
Idag blåste det dessutom, så det slog höga vågor in mot bergen som bildade vitt skum, vilket gjorde det hela än mer dramatiskt.
Vi vandrade vidare på en bred fin väg under kanske en timme innan det kom några regndroppar.
Den vackra och omtalade Costa Nord med sina höga berg och små vikar
På med regnkappor, vantar och mössor innan vi fortsatte fram mot den lite brantare, smalare och steniga stigen.
Ovanför oss var himlen ljusgrå, men ut mot havet var det riktigt mörkblått och det mullrade då och då.
Vi funderade på att vända, men det var bara en stund kvar till “ses Basses” med den fina utsikten.
Plötsligt som att trycka på en knapp var vi “inne i molnen” och vi såg knappt någonting.
Allt var bara vitt, storm och hagel!
Det hade bara gått några sekunder och det rann vatten överallt och all hagel låg kvar på sidorna.
Jag tror det inte var mycket mer än noll grader här uppe.
Massa hagel stora som gula ärtor!
Man kan gå snabbare än man tror och snart var vi nere på den bredare och bättre vägen igen.
Vi kunde se lite bättre, det haglade inte längre, men det regnade och det värsta av allt var den iskalla vinden.
Våra regnkappor blåste upp som stora ballonger, byxor och kängorna blev blöta och vi gick fortare och fortare för att inte bli genomfrusna.
Väl framme i bilarna satt vi skyddade – termos med varmt kaffe och en smörgås smakade gudomligt!
Ja, det blev en sådan där dag som man inte vill ha tillbaka, men som man kommer att minnas länge och berätta många gånger om.
Åsa Johannesson
—
Vill du följa med på en vandring är det bara att “hoppa på”.
Ibland är vi några stycken som vandrar – en annan dag tjugo.