PP:s ordförande Mariano Rajoy och vinnaren på Balearerna Joan Bauzà
Två veckor har gått sedan det var val till de spanska kommunerna och till 14 av de 17 Autonomías (självstyrande regioner) som landet är uppdelat i sedan början av 80-talet.
Katalonien, Baskien, Galicien och Andalusien har sin valdag på annat datum.
Det beror på att dessa tre fick självstyre vid annan tid än de övriga.
Att högerpartiet PP skulle gå fram betydligt, det var att vänta.
Men att partiet skulle svepa fram över landet som en sköljvåg, som en politisk tsunami, det hade knappast någon förutspått.
För många blev det ett chockerande resultat.
På Mallorca trodde många att trots krisen skulle PP förlora valet på grund av de många korruptionsskandalerna.
Men partiet förde så fram en ny ung ledare, Joan Bauzà, till yrket farmaceut, som tog över efter Jaume Matas och rensade ut alla de som på något sätt varit inblandade i skandalerna eller misstänktes vara korrupta.
Hans attityd är ungdomlig och han är en skicklig populist.
Partiet gick fram, precis som i valet på fastlandet, som en tsunami och likt svallvågor färgades Mallorca (och hela Balearerna) i den ljust blåa färgen som inbäddar partiet, som om det vore på väg mot självaste himmelriket.
De har lyckats ”slå blå blunder i ögonen” på en majoritet, kan man lite elakt säga.
Men nu har de chansen att visa vad deras förslag går ut på.
Det är en demokratiskt vald majoritet och vi får bara hoppas att de lyckas.
De kan i princip välja att inte alls lyssna på den nya oppositionen, på PSOE, De Gröna och övriga små vänsterpartier.
Men de kommer att få en modig kvinna som oppositionens ordförande, nämligen Francina Armengol, tidigare ordförande i Consell de Mallorca, eftersom Francesc Antich drar sig tillbaka.
Kanske skulle han ha gjort det tidigare.
Han har inte visat sig en vara särskilt strålande talare, även om han är en duktig och hederlig politiker, som tidigare var ordförande i kommunfullmäktige i Algaida, där PSOE vann återigen i det kommunala valet.
Nu ska kvinnorna i partiet lyfta fram PSOE till sin plats i politiken på Balearerna till nästa val.
Riksval blir det i mars 2012.
Valets stora förlorare Francesc Antich och hans efterträdare Francina Armengol
Det finns en och annan kommun där PSOE eller PSM går samman med andra partier för att förhindra ett allsmäktigt PP.
Detta gäller Andratx (där byggskandalerna var som störst på ön), Santa Maria, Sencelles, Esporles och en del andra.
Men PP har egen majoritet i de allra flesta av de 50 kommunerna.
Av regionens 59 mandat till det autonoma parlamentet lyckades PP uppnå hela 35 (för majoritet behövdes 30).
En sak vet vi säkert.
De som normalt röstar på ett högerparti, de stannar inte hemma.
De går troget och röstar. Unga som gamla, halta och lytta, nunnor, munkar och präster.
Om de senare nu röstar på högern, vilket vi är vana att ta för givet.
Det finns däremot en stor del av de röstberättigade som låter sin ilska ta över.
De stannar hemma.
Bland de sistnämnda finns många av de unga, som kräver mer demokrati men som inte förstår att demokrati är att välja sina representanter och påverka dem i de frågor som verkligen bekymrar många av dem.
På Balearerna av totalt 59 mandat till den regionala regeringen tog PP 46.37% av rösterna. (av 59,28% röstberättigade, avstod 40,72% helt från att lägga sin röst) PSOE och tre andra små partier fick 34% tillsammans.
Totalt fanns ett 20-tal partier representerade i vallokalerna, givetvis mest i form av valsedlar!
I Palma kommun röstade 48% på högerpartiet PP.
PSOE fick 27% av rösterna och de övriga endast 8%.
De övriga är en rad vänsterpartier, tillsammans med ”De gröna” och som har ingått i kommun fullmäktige i allians med PSOE under de senaste åren, då UM, Unió Mallorquina, fått avgå p g a korruptionsskandaler.
Tidigare ordförande i Mallorcarådet, Consell de Mallorca, Antonia Munar och flera av hennes tidigare partiledare är dömda eller väntar på sin slutgiltiga dom.
De är för närvarande fria mot borgen.
På Mallorca har de sista fyra åren varit politiskt oroliga.
Korruptionsskandalerna i högerregeringen Matas var många och omfattande och befinner sig i vissa fall utan slutgiltiga domar.
PSOE, Spanska Socialistiska Arbetarpartiet fick i valet 2008 i uppgift att bilda ny regerig, detta tillsammans med huvdusakligen UM, Unión Mallorquina, som var ett lokalt, nationalistiskt centerparti, vilket genom åren gav stöd åt ena eller andra hållet, allt för att behålla makten över Consell de Mallorca, där Maria Antonia Munar var ordförande i en lång rad år.
Hon anklagades för en rad olika oklara affärer, tillsammans med sina närmaste medarbetare och samtliga fick avgå för ett par år sedan.
Både medlemmar i hennes parti och högerpartieit PP ställdes inför rätta och dömdes till fängelse eller till att betala stora summor i borgen.
De som ha kunnat betala och väntar på rättegång och dom har fråntagits sina pass.
Efter skandalen med UM valde socialistpartiet PSOE att bilda en minoritetsregering, betående av PSOE, PSM (lokalt socialistparti), IU( Förenade Vänstern) och IV( Initiativa Verde= Vänsterpartiet De Gröna).
Det var det enda möjliga och vettiga alternativet, men det har varit en del betydande slitningar mellan de olika partierna.
I hela landet förlorade PSOE sin traditionella majoritet i landsdelar som Asturien, Extremadura och Castilla-La Mancha.
Detta i valet till de autonoma regeringarna.
I kommunalvalet gick PP framåt på ett lavinartat sätt, nämligen i en del av de stora kommunerna i Andalusien.
Där har inte högerpartiet någonsin under demokratisk tid i landet uppnått goda resultat.
Någon skrev före lite sedan: ”Socialisternas politik har gjort spanjorerna högerinriktade”.
Ja, det ligger någonting i påståendet.
På så sätt att visst har det stora flertalet invånare uppnått en betydande välfärd och tycker kanske inte att den ska gälla för de många som ännu inte nått dit.
Kan det vara så?
Hur är det med solidariteten bland oss demokrater idag?
Vad med invandrarna?
Spanien genomgår en mycket djup kris och i en sådan situation är det vanligt att många väljer ett annat än regeringspartiet.
Många skjuter skulden på regeringen för den höga arbetslösheten, för de många som blivit hemlösa sedan de mistat sitt arbete och inte kunnat betala sin hyra eller sina amorteringar.
Det är få som bryr sig om att ta reda på varför?
Det är just bland vänsterns givna väljare, som många låter sig luras av propagandan och ryktesbildningen i det stora flertalet dagstidningar och TV-och radioprogram, som ha en allt annat än objektiv nyhetsbevakning.
De många åtgärder som regeringen lagt fram, har inte hunnit visa tillräckligt bra resultat.
Det faktum att regeringschefen Zapatero redan före valet meddelade att han inte ställer upp i 2012 års riksval, tror jag som många att det skapade en viss oro och osäkerhet.
Från hans sida var det ett riktigt och modigt beslut.
Hade han sagt det efter valet, hade det kritiserats betydligt mer.
Utgången av valet påverkades säkert också av den så kallade 15 maj-rörelsens protestmanifestationer .
Som alla kunnat se på TV pågick dessa i alla större städer i landet, främst i Madrid och Barcelona, där de protesterande uppmanade befolkningen att i n t e rösta på vare sig PSOE eller PP.
Personligen anser jag att de valde fel tidpunkt och att uppmana folk att inte rösta, det är detsamma som att undervärdera det enda verkligt viktiga verktyg vi har för att påverka politiken : de allmänna valen.
Kan de som manifesterat sig vår och hela västvärldens historia?
Vet de vilka strävande som legat bakom denna rättighet?
Jag tror att de tyvärr måste lära sig lite mer av den tid som varit, särskilt i Spanien för inte så länge sedan.
Annars är det mycket positivt att ungdomarna på ett fredligt sätt uppträder som de gjort, att de planerar andra sätt att skapa en levande debatt om orättvisorna i samhället, om kärnkraft och andra för framtiden viktiga avgöranden.
I vilket fall som helst så är manifestationerna ett tydligt tecken på att vi i västvärlden har nått fram till en situation som på olika sätt visar sig ohållbar.
Jag hade till en början mina misstankar om att den plötsligt uppståndna rörelsen var tänd av antingen extrema högerformationer eller av extrema vänstern, ja till och med av anarkisterna.
Men dess fredliga och välorganiserade karaktär fick mig att tänka om.
Jag anser fortafarande att de valde fel tidpunkt, men kan samtidigt förstå deras missnöje.
Den 5 juni 2011, fanns det 1,5 m i l j o n e r f a m i l j e r där samtliga är arbetslösa.
Det har under april skapats 80.000 arbetstillfällen.
Det vill säga att egentligen har många fler tillkommit, men samtidigt försvinner hela tiden många.
Och endast 8% av dessa arbeten gäller sådana som får en fast anställning.
Resten är korttidsanställningar utan säkerhet inför framtiden.
Spaniens småföretagare. Krisen har drabbat småföretagarna på ett sätt de aldrig tidigare upplevt.
Det är de som ger arbete åt en mycket stor del av dem som sedan dess har fått gå till INEM (Arbetsförmedlingarna) för att anmäla sig som arbetslös.
De fick ekonomisk ersättning den tid de hade rätt till.
Småföretagarna är många men vid sidan av de stora företagen är deras röst svag.
Jag skrev för en tid sedan på Europaportalen om de förhandlingar som pågick mellan arbetsgivarna och fackförbunden för att besluta om en ny, flexiblare form av avtal, nya reglar för kollektivavtal och större medbestämmande i företagen.
Allt gick åt rätt håll, men det drog ut på tiden.
Uppgörelsen skulle förhoppningsvis vara klar före valet.
Vem trodde det? I sista stund trädde de stora företagen från Madrid in på arenan och satte stopp för överenskommelsen.
Den förhalades till efter valet.
Nu får regeringen Zapatero lagstifta och därmed ta ansvar för ännu en stor, svår fråga.
Det är av vitalt intresse för landet, för att förhoppningsvis fler arbeten ska kunna skapas.
Högerpartiet PP har fört en fruktansvärt aggresiv oppositionspolitik, som gått ut på att motsäga sig allt, göra ständiga personangrepp och partiet har inte ens medverkat i de stora viktiga frågorna.
En sådan politik ger tydligen resultat.
De väljare som är osäkra, som är en rätt stor del av samtliga röstberättigade kan lätt påverkas.
Och de som lyssnade på 15 maj-rörelsens uppmaningar var antagligen de som i vanliga fall hellre röstar på ett vänsterparti.
Nu röstade de inte alls.
Totalt 39 % avlade i n t e sin röst i valet.
De många hundratusental som deltog i protesterna röstade givetvis inte heller.
Varför är krisen så svår i Spanien i Spanien?
Det är idag allmänt känt, att från början berodde krisen på alla de lån som gavs av mindre seriösa finansbolag och banker, först i USA och sedan i hela västvärlden.
Utbyggnaden av de nya bostäderna, som alltför många lockades att köpa, genom att skuldsätta sig i 25-40 år framåt, utgör e n d e l av dramat.
Stora summor pengar slösades dessutom bort av bankerna som lån till de stora privata byggföretagens ”mördande reklam”.
Bankerna trodde att de skulle kunna hämta hem stora vinster på de långsiktiga lån som en stor del av befolkningen vågade sig på.
E n m i l j o n nya bostäder, som ingen hade råd att köpa, fanns i Spanien år 2008.
Det finns förfärliga exempel på områden, där endast påbörjade huslängor står i täta rader och där ett litet antal boende lever ensamma, utan service av något slag, inte ens telefon eller postgång.
Samtidigt finns ett behov hos 2 miljoner spanjorer att flytta till en modernare bostad, vilket skulle ge stora besparingar i bortslösad dyr energi och öka de boendes sociala välfärd.
De bostäder som byggdes i utkanten av städerna var för dyra och de som hade köpt, klarade inte amorteringarna när krisen var ett faktum och de förlorade sina arbeten.
Idag 2011 finns fortfarande 700.000 lägenheter till salu.
De flesta byggdes mellan 1996 och 2004, då högerpartiet PP regerade.
Byggherrarnas korrupta affärer kommer under många år att ge arbete åt den särskilda domstol, som uppdagar, åklagar och i bästa fall dömer.
Spanska Socialistpartiet, PSOE, den spanska motsvarigheten till svenska socialdemokraterna fick 2004 majoritet.
Det var omedelbart efter det frunktansvärd attentatet i Madrid.
Det förlorande partiet PP skyllde då på att valets utgång var en direkt reaktion efter detsamma, när den snarare berodde på att högerpartiet med Aznar som regeringschef drog in Spanien i kriget i Irak.
Bara tre år senare kom krisen.
Från 2007 spred sig den ekonomiska krisen allt längre in i spanjorernas vardag, då företag efter företag lade ner sin verksamhet och arbetslösheten steg till 20%, dubbelt så hög bland ungdomarna.
Kunde inte krisen ha uppmärksammats i tid?
Varför talade ingen om vad som var på väg?
Varför valde man från IMF (International Monetary Fond) och andra ”invigdas” håll att inte varna, inte tala högt om det, som de borde ha kunnat skönja vid horisonten, redan innan den blev ett faktum.
Först en spansk högerpolitiker, tidigare ekonomiminister under regeringen Aznar, var ordförande i IMF.
Han har inte anklagats vare sig av sina egna eller av PSOE och innehar numera en ordförandepost i en ny spansk bank, Bankia i Madrid.
Den som efterträdde honom, utsedd att senare bli en ledande vänsterpolitiker i Frankrike, är anklagad för våldtäkt och övergrepp på kvinnor.
Det som nog står ganska klart för många av oss, är att krisen minsann inte drabbat alla.
Den drabbar mest den som ”arbetar för brödfödan” och inte har möjlighet att spara och bygga upp ett kapital.
Det är således nödvändigt att ge dessa stora antal behövande all den hjälp de behöver för att överleva krisen.
Den värsta sedan 80 år tillbaka. Inte vill vi väl idag se de värst drabbade gå svältande på gatorna?
Skulle de invandrare, som lockats hit till byggsektorn, inte ha rättighet till samma sociala skydd som andra?
Många har rest tillbaka, de som har något att återvända till.
Sydamerikaner, östeuropeer, en del marockaner – så länge de utgjorde billig arbetskraft var de välkomna, nu finns det en del kommuner som förkunnar en rent fientlig politik gentemot dem.
Som PP i Badalona, storstaden strax norr om Barcelona.
Partiet f i c k flest röster i valet!
Och det verkar som att CIU (det stora nationalistiska partiet i Katalonien) går med på den politiken!
Andra partier försöker förhandla för att stoppa deras framfart, men ännu idag, den 8 juni, har ingen uppgörelse nåtts.
Högerpartiets främsta föresats alltid är en åtstramningspolitik och därmed lägre statliga utgifter.
De kommer troligtvis att dra in på et stort antal sociala förmåner.
De kommer att minska budgetunderskottet och kanske få företagarna att börja anställa igen.
Men på vilka villkor?
Efter fyra månaders förhandlingar om nya anställningsregler och kollektivavtal mellan arbetsmarknadens parter, och då en uppgörelse verkade vara ett faktum, trädde en grupp konservativa och mäktiga företagare från Madrid in på arenan.
De satte stopp för uppgörelsen, som inom en vecka istället blir regeringens uppgift att lagstifta om.
Men nu har den växande 15 maj-rörelsen också stigit in på den politiska och sociala arenan och det kommer att bli kärvt för både den sittande regeringen och den som vinner valet 2012.
En ny opposition, vars första tydliga tecken är 15 maj-rörelsens manifestationer, låt vara att den kan tyckas vara oklar, kommer att växa.
För 80 år sedan hade vi i världen inte den upplysta, välutbildade befolkning vi har idag.
De som har den ekonomiska makten kommer att få känna ett växande motstånd mot sitt hänsynslösa agerande.
Rörelsen kräver snabbare rättsliga åtgärder för dem som förskingrar allmänna medle och tar mutor.
Motståndet mot kärnkraften kommer att växa som aldrig tidigare.
Kravet på att ta vara på den rena energi som k a n bli ett tillräckligt alternativ.
Vi har sett utvecklingen På Island, den mest radikala!
Vi ser hur Berlusconi förlorar fotfästet, hur italienarna äntligen vaknar upp och säger nej.
Man verkligheten idag är ändå den att Spanien, liksom andra länder i Europa, lever på krediter som måste betalas.
EU kräver att Spanien höjer momsen, sänker arbetsgivaravgifterna och stryper de statliga utgifterna.
Spaniens politiska struktur är invecklad.
Två stora partier avlöser varandra i princip vid makten, om så behövs med stöd från de olika nationalistpartierna i Katalonien (CIU) och Baskien (PNV).
Så har det sett ut hittills.
De båda stora rikspartierna har samsats om en enda sak: Kampen mot ETA.
Med alla medel.
Annars är de varandras totala motståndare i det mesta.
Stadsbudgeten har varje år varit föremål för stor spänning, då PP givetvis röstar emot.
Budgeten har gått igenom tack vare Coalición Canaria (ett av de större på Kanarieöarna), samt PNV och katalanska CIU, Convergencia i Unió.
Efter de större partierna finns en lång, lång rad av partier.
Bara på Balearerna fanns ett 30-tal partier som ställde upp i både det regionala och det kommunala valet.
I andra landsdelar, som i Baskien ett 40-tal.
En stor nyhet.
I Baskien fick PSOE för första gången 2008 fler röster än PNV, det legendariska nationalistiska partiet.
Och för att kunna regera fick PSOE lov att söka stöd hos högerpartiet PP.
Samarbetet var lockande för PP, som i Baskien alltid varit ett obetydligt parti.
Och det fanns förstås en tanke bakom beslutet.
Det g a v en hel del röster i valet den 22 maj i år.
Men den verkligt stora nyheten är ändå att Bildu, ett nyligen legaliserat extremt separatistiskt parti, hade så stor framgång i delar av Baskien, dvs i valet till kommunerna.
PNV försöker nu få till stånd ett samarbete med detta parti, men kräver då att Bildu i sin tur ska kräva att ETA skall lägga ner sina vapen för gott och för alltid.
En spännande tid väntar.
Europaunionen uppmanar högerpartiet PP att ”lägga ner sina vapen” och samarbeta med den nuvarande socialistiska regeringen.
Detta är nödvändigt för att Spanien ska klara sig ur krisen.
Margareta Strandman Dahlberg
—
Margareta utkom i maj 2010 med boken ”Mallorca – ö i världen” och ger i juni ut sin andra bok, “Vardagsskildringar från 60-talet till idag”.
Hon är även krönikör på Europaportalen.
Hennes hemsida hittar du här: Mallorcaboken.