Krönika: Högt uppe på berget

Utsikt från bilvägen upp till Eremita Betlem

Alldeles bakom våra hus, i Serres de Levantes, på Talaia Freda, som är den näst högsta toppen från vår sida sett, har några “djupingar” placerat ett stort kors.

Det sätter naturligtvis fantasin i rullning!

Vem kan tänkas ha kommit på denna idé?

Hur stort är egentligen korset?

Hur ser vägen det fraktades upp på ut egentligen – det går nämligen ingen bilväg upp dit!?

Efter att ha gått och glott på toppen i ett par månader tog jag mig samman häromdagen för en toppbestigning.

Åkte hemifån vid 9-tiden till Arta och därifrån vägen upp till Eremita Betlem.

Man kan gå hela vägen ifrån Betlem där jag bor men eftersom jag börjar närma mig de sextio tänkte jag att jag var berättigad till lite “handikapp”.

Framme vid klostret där en liten parkering för bilen finns, börjar promenaden.

Man tar vägen till höger, förbi fälten där munkarna förut odlade, passerar källan med vatten och madonnastatyn och fortsätter vidare ett par hundra meter till en skylt mot “S´Algueria de Vella”.

Skylt mot

Nu bär det av på en betydligt mindre stig uppåt utmed bergskammen.

Stundtals var stigningen rätt brant och jag ångrade att jag inte tagit med en vandringsstav.

Den hade underlättat, inte minst på nervägen.

Efter ett tag kom jag in i naturreservatet “Parc Natural de la Penisula de Llevant”.

Vackert

Jag var alldeles ensam på berget så när som på några får vars bjällror jag hörde.

Lite sakralt på något vis kändes det.

Vidare uppåt på en smal och stundom stenig stig.

Jag högg tag i jättegräset och andra växter som stöd när det var för brant.

En bit av stigen

Efter 30-40 minuter började det plana ut och jag hade kommit upp till första bergskammen.

Här ungefär började det bli svårt att urskilja någon egentlig stig, utan man fick följa en rösad led.

Bergssluttningen i början där stigen slingrar fram

Strax var jag uppe vid den första utsiktsplatsen.

Någon har upp uppfört ett enkelt staket av avkvistade grenar och nu har jag hela Alcudiabukten för mina fötter, men ännu har jag inte nått mitt mål.

Efter kort rast vila fortsätter jag mot korset.

Här klantade jag till det lite och missade ett antal rösen vilket gjorde att jag travade runt på berget i säkert 20–30 min extra.

Till slut tröttnade jag på detta irrande tog sikte på toppen där korset fanns och började min färd mer eller mindre rakt uppåt.

Nu vart det jobbigt vill jag lova.

Dels började jag bli trött i benen och dels är en sådan här terräng inte särskilt lättforcerad.

Högt gräs, snåriga buskar och en massa lösa stenar som är svåra att se gjorde att jag fick ta det sakta och försiktigt.

En stukad fot i det här läget vore inte kul.

Alltså……MISSA INTE DEN RÖSADE LEDEN!

Nu såg jag korset – gissa om krafterna återkom i ett huj!

Ett av fåren som ledsagade mig sista biten

Som synes var jag påhejad av några får den sista biten.

Dom höll sej konstant 10–20 meter framför mig och kom med uppmuntrande bräääkanden.

Uppe!

Korset på toppen

och…….här stod jag nu äntligen!

Christina på toppen av Talaia Freda (500 m.)

Visst, det var lite längre än jag trodde (gick ju som jag berättat fel ett tag), men visst kände jag mig nöjd och tillfreds att jag
genomförde det till slut.

Hur var det nu med de funderingar jag haft?

Jo, det förefaller som om det var folk från Österrike som såg till att korset kom på plats.

Det står så på den lilla skylten där korsets bägge armar korsas.

Däremot fanns inget årtal.

Själva materialet är ihåliga järn eller kanske stålrör i en diameter av cirka 10 cm.

Totala höjden runt 3 meter.

Själv tycker jag att det ser betydligt större ut nerifrån.

Urbanization Betlem sedd från korset

Det är förmodligen nedgrävt en bit i marken och därefter förstärkt med alla de stenar som syns på bilden.

För att få det på plats förmodar jag att några helt sonika burit upp det och varför…

Tja, varför inte – sämre idéer har väl mänskligheten kommit på under årens lopp!

Christina Johansson

—-

Vägbeskrivning till Ermita de Betlem

Loading
Center map
Traffic
Bicycling
Transit