Krönika: Nyfiken på – Fåglar!

Jag hade en riktigt häftig fågelupplevelse i höstas.

Jag uppmärksammade att det under 1–2 veckors tid var extremt stora och många flockar av någon sorts fåglar som flög omkring där vi bor.

Dom kunde komma farande över takåsarna i hundra eller tusentals i nåt som påminde om bombflygraider jag sett på film (typ Pearl Harbour eller liknande).

Har nu lärt mig att sådana här stora synkroniserade flockar numera är ganska så sällsynta.

Tänkte först lite allmänt att dom har nog stannat och provianterat inför resan över medelhavet till Afrika, men så blev jag nyfiken och ringde till Ottenby fågelstation på Öland för att få hjälp att reda ut det hela (Skype gör sådana infall möjliga).

Efter lite diskuterande fram och tillbaka om storleken, vingarnas utseende mm kom vi fram till att det minsann rörde sig om Starar.

Staren är en mellanstor fågel, något mindre än en koltrast, 37–42 cm mellan vingspetsarna, har en kort stjärt och i flytten verkar vingarna trekantiga och spetsiga.

Staren har ursprungligen en utbredning till största delen söder om Polcirkeln och den finns allmänt i Europa, i mellarsta Asien och österut till Kina, i Nordamerika, Kanada samt sydöstra Australien.

Global fågel minsann.

Flytten från norr sker runt okt-nov och återflytten sker i feb-mars.

I genomsnitt är avståndet 1000-2000 km mellan häckningsplats och vinterkvarter.

Det är inte klokt egentligen.

Dom flyger alltså kanske 300 mil/år.

Jag försöker hålla igång med promenader i stort sett varje dag men skulle jag hålla “jämna steg” med Stararna under ett år behövde jag gå c:a 8 km/dag och det gör jag då rakt inte.

Nästa fågel jag fastnade för var Rödhaken.

De senaste 5-6 månaderna har en extremt nyfiken och förvånansvärt orädd rödhake tillbringat många, många timmar med mig i trädgården och runt huset.

Jag kan naturligtvis inte “ta Gift” på att det är en och samma fågel men jag vill gärna tro det.

Första gången jag la märke till den var i höstas då den intresserat följde mitt städande och pysslande på uteplatsen.

En dag hade jag hade en stege stående lutandes mot ena väggen och fick se att den faktiskt försökte klättra på stegen.

Den hoppade och använde vingarna för att steg för steg avancera uppåt.

Jag tittade på alldeles fascinerad och …OUUPS… vid 4–5 steget slog den i huvudet och trillade ner.

En annan gång när jag satt och rensade runt lavendelbuskarna kom den flygande och var så intresserad och nära att jag inte blivit förvånad om den hoppat upp och satt sig på min fot/axel eller så.

Den kommer nästan ända fram till mig och verkar kolla in vad jag sysslar med.

Flög inte undan om jag rörde mig och lyssnade med huvudet lite på sned om jag pratade med den.

Fantastiskt!

I ärlighetens namn måste jag nog medge att den troligen var intresserad av ljudet från daggmaskarna som blottlades utav mitt småkrafsande i jorden, och inte av mig, men i alla fall.

Det känndes mäktigt i all sin enkelhet att få en sån “närkontakt” med en liten fågel.

Trist att jag inte hittade någon liten mask för jag hade gärna velat försöka mata den.

Rödhaken är en liten, 12–14 cm, fågel som tillhör familjen flugsnappare och dess utbredning sträcker sig över hela Europa.

Från Atlanten i Öster till Kakausus i väst.

Från Skandinavien i norr och ända ner till nordligaste Afrika.

Merparten av rödhakarna är sk. stannfåglar, men en liten minoritet, vanligtvis honor, flyttar till Sydeuropa under vintern, några få så långt som till Spanien (kan det ha varit en liten svenska jag hade som sällskap?).

Lite om själva flytten

Det är olika mekanismer eller en kombination av mekanismer som “sätter igång” flyttbeteendet hos fåglar.

Vissa arter flyttar alltid kring ett visst datum, medan andra påbörjar sin flytt beroende av klimatförändringen i området, förändringen i antal soltimmar per dygn eller minskad tillgång på föda.

Under flyttningen samlas fåglarna ofta i stora flockar, framför allt där de ska ge sig ut på en sträcka över öppet vatten – Ölands södra udde och Falsterbo är sådana platser i Sverige. Gibraltar, Mallorca och Malta är liknande platser vid Medelhavet.

För de långa flyttningarna går det åt stora mängder energi.

Exempelvis går starens hjärtfrekvens upp från 300 slag i minuten vid stillasittande till 700 slag i minuten när den flyger i 40km/h.

Innan flyttningen äter fåglarna upp sig och skapar ett överskott av fett.

Under själva flytten förekommer det ekologiska barriärer såsom hav, bergsmassiv eller öknar.

Exempelvis genomför merparten av småfåglarna som flyttar till tropikerna passagen över Sahara under en nonstopflygning på cirka tre dygn.

Andra flyger bara på natten och vilar på dagen men till stora delar genomförs denna passage utan att fåglarna vare sig äter eller dricker.

Undersökningar har visat att fåglarna inte bara lever av sin fettreserv utan att deras organ minskar under flytten.

Det vill säga att fåglarna nyttjar bunden energi från exempelvis muskler, magen, levern och andra inre organ för att utvinna energi.

På så sätt får fågeln både energi och en lägre massa vilket underlättar flygningen.

Under flyttningen lever fågeln på vatten som frigörs som en biprodukt från cellerna när lagrat fett förbränns.

Den största vätskeförlusten under flygningen sker genom andningen, medan fågeln förlorar mycket lite vätska genom spillning.

Exakt hur fåglarna orienterar sig under sin långa flyttning är inte helt klarlagt men man vet att flyttfåglar använder sig av jordens magnetfält för att navigera.

Dom tycks ha en förmågan att lära sig hur magnetfältet “upplevs” vid det tillfälle och på den plats där dom kläckts, och detta fenomen är en av orsakerna till att de kan hitta tillbaka till samma område.

Studierna visar också att det inte, som vid vanlig kompassnavigering är magnetfältets longitudinella riktning som är det avgörande för fåglarna utan den så kallade inklinationen, det vill säga magnetfältets lutning in mot jordytan.

Jordens magnetfält leder fåglarna till den region där de skall häcka på sommaren respektive övervintra på vintern.

Fåglar utnyttjar sk polariserat ljus för att navigera.

Det är dagsljus från solen och månen som bryts på ett speciellt sätt när det når jordens atmosfär.

Det kastas då vidare i olika riktningar och för den som kan se polariseringen ser ljuset olika ut på olika delar av himlen.

Det skapar på så sätt ett mönster som går att följa.

Detta mönster är synligt även om ljuskällan är dold av moln, vegetation eller ett berg etc..

I närheten av häckningsplatsen eller övervintringsområdet använder sig fåglarna av sitt visuella minne av geografiska kännetecken som kustlinjer, sjöar, städer, berg och dylikt.

Jag säger bara det – visst är det väl spännande med fåglar ändå?

Eller…

Christina Johansson