Medelhavet, Europa och Afrika – bild från yttre rymden
När Medelhavet tömdes.
Medelhavet skapades när det afrikanska och det eurasiska blocket kolliderade för ungefär 50 miljoner år sedan.
Det blev alltmer likt det Medelhav vi känner ju mer tiden gick.
För inte fullt sex miljoner år sedan inträffade en helt enastående händelse: Gibraltar sund stängdes.
Detta fick konsekvenser långt fram, länge efter det sundet hade öppnats igen.
Flera stora floder leder till Medelhavet, direkt eller indirekt.
Direkt flyter Nilen, Po, Rhone och de spanska floderna Tajo, Ebro och Guadalquivir, indirekt Volga och Donau förutom alla mindre floder och bäckar.
Trots detta avdunstar mer vatten från Medelhavet än det som rinner till.
Det får till resultat att den ström av havsvatten som rinner in genom Gibraltar sund på ytan är mycket mäktigare än den i motsatt riktning som rinner ut.
Detta gällde än mer för sex miljoner år sedan då klimatet var torrare än nu.
När därför Gibraltar sund stängdes för inte fullt sex miljoner år sedan, genom kontinentaldriften, började vattenytan att sjunka.
Medelhavet är ett djupt hav, med mycket små kontinentalhyllor och ett stort djup med hänsyn till sin storlek.
Vattenytan sjönk, och efter kanske 1.000 år var allt vattnet i havet slut, med undantag för några saltträsk på bottnen.
Floderna grävde stora canyons på sin väg ned till bottnen, där vattnet avdunstade och försvann.
Under den kommande perioden om två tredjedels miljon år var Medelhavet ibland helt torrt, ibland kom vatten in från världshaven genom olika mindre läckor.
Klimatet ändrade sig också, under en del perioder rann vatten in från världshaven, ibland var klimatet mindre torrt och floderna bidrog med vatten så att Medelhavet fylldes till dels.
Situationen likande därmed delvis den som nu gäller vid Döda Havet, med vatten mättat med salt i mindre sjöar långt under havsytan.
En skillnad var storleken på fenomenet: medan Döda Havet ligger ungefär 400 meter under havsytan låg Medelhavets upp till ungefär 5.000 meter under vattenytan.
Det innebar att effekterna av höjdskillnaden blev mycket mer dramatiska.
Temperaturen ändras ju med höjden, man kan räkna med ca 10°C per kilometer.
Detta skulle ha givit temperaturer på omkring 50°C över temperaturen vid havsytan.
Under varma sommardagar skulle detta ha inneburit temperaturer på närmare 90°C.
Eftersom trycket skulle ha varit betydligt högre än normalt atmosfärstryck skulle detta inte ha inneburit att vattnets kokpunkt skulle ha varit i närheten, men det skulle definitivt ha varit ett hinder för vanliga växter eller djur på slätten.
Gibraltar sund och Medelhavet – bild från yttre rymden
Detta förutsätter att havsbotten inte rörde sig som svar på det minskande trycket från vattnet.
Troligen var detta inte fallet, utan havsbottnen höjde sig, så att effekten inte blev så dramatisk.
Vid djupvattensborrningar fann man så tjocka lager av salt i skiktet 100-200 meter under den nuvarande havsbottnen att mängden salt motsvarar 50 gånger saltmängden i Medelhavet.
Detta anger att saltvatten från världshaven har läckt in under upprepade episoder under de tre kvarts millioner år denna episod i Medelhavets historia varade.
Mot slutet av episoden, från ca 5,6 till 5,3 miljoner år sedan, verkar tillflödet från världshaven ha blivit helt avskuret och Medelhavet ha blivit fullständigt uttorkat.
På de högre delarna av bottnarna strövade hjordar av stora däggdjur fritt mellan Europa och Afrika.
Detta idylliska tillstånd avbröts abrupt för 5,33 miljoner år sedan.
Orsaken var troligen ett jordskalv som öppnade en spricka i den bergsbåge som skilde Atlanten från Medelhavet.
En fors ned till Medelhavets botten var mer imponerande än Niagara eller Iguazofallen.
Studier av flodens förlopp visar att den flöt relativt lugnt ned till bottnen av Medelhavet.
Att fylla Medelhavet bör ha tagit mellan ett par månader och två år.
Sedan dess har Medelhavet hela tiden stått i förbindelse med världshaven.
Den episod när Medelhavet var avskuret från världshaven hände i slutet av den Messiniska eran och har fått beteckningen den Messiniska salinitetskrisen.
Den händelse som slutade krisen kom att bli början på den period i jordens historia som kallas den Zankleanska, den första inom Pliocen, och kallas den Zankleanska översvämningen.
Båda illustrerar att jordens historia kan vara dramatisk, också utan mänsklig medverkan.
Det kan nog hända igen, men vi behöver nog inte vara ängsliga för den närmaste framtiden.
Gibraltar sund är nu brett och djupt, så innan det händer igen dröjer det nog flera år och sedan tar det säkert flera hundra år innan det märks.
Lave Fischer