Krönika: Djur som fanns på Mallorca

Rekonstruktion av “Råttgeten” som finns på Societat d´Història Natural de les Balears

Råttget och “cabra fina” – djur som fanns och finns på Mallorca.

Råttget?

Låter som en skvader (korsningen av hare och tjäder som tillverkades av en konservator i början av 1900-talet, och som finns till beskådande på ett museum i Sundsvall).

Råttgeten, på latin Myotragus balearicus, finns inte, men den fanns till för cirka 4.000-5.000 år sedan på Mallorca, Menorca, Cabrera och Dragonera, och mängder av skelettrester har hittats i grottor på öarna; de första i början av förra seklet.

Namnet “Myotragus” kommer från grekiskan och betyder i fri översättning råttget; alltså den baleariska råttgeten.

Namnet antyder att det skulle kunna vara en råtta, men det är det inte.

Alltså en get.

Ja, ungefär, men nyare rön indikerar att den möjligen var närmare besläktad med de recenta fåren än med getterna.

Hur såg den då ut, denna märkliga varelse?

Jo, som fotot ovan antyder var den ett litet, kortbent, getliknande djur med små horn och som knappast nådde ens en höjd på halvmetern.

En egenskap som måhända har gett upphov till grekiskans benämning, råtta, var att den hade framtänder i underkäken som växte kontinuerligt, liksom hos råttor och andra gnagare, men som inte är en utmärkande egenskap hos får och getsläktingar, medan kindtänderna var mera liknade dem hos sina nuvarande levande släktingar.

Kranium av Myotragus med kraftiga kindtänder och de gnagarlika framtänderna i underkäken           (Foto av skelett bevarat av Societat d´Història Natural de les Balears)

Analyser av fossila spillningsrester har visat att dess huvudsakliga föda tycks ha varit den Malloricanska formen av buxbom, en städsegrön buske eller ett litet träd som på Myotragus’ tid bildade skogar på Mallorcas slättland.

Buxbomen, som vi känner som en trädgårdsväxt, är inte bara en svårtuggad och svårsmält föda, den innehåller dessutom ett “batteri” av starkt giftiga alkaloider som skulle vara letala för nutidens Myotragus-släktingar.

Hur den klarade av att livnära sig på de giftiga buxbomen är så vitt jag vet fortfarande en gåta.

En annan utmärkande egenskap för Myotragus, förutom tänderna, var att dess ögon var placerade framåt, som hos oss människor, och inte åt sidorna, som är det normala hos dess växtätande släktingarna.

Ögon riktade åt sidorna är en anpassning för att upptäcka hot från rovdjur, men ger ett begränsat djupseende, medan framåtriktade ögon begränsar synfältet åt sidorna men ger ett bättre stereoskopiskt seende.

Balearerna, på Myotragus tid, hade inga rovdjur som kunde hota dess existens så det var viktigare att ha ett seende som hjälpte till att orientera sig, “sätta fötterna rätt” – dess morfologi antyder att den var rätt så klumpig – och att upptäcka lockande föda.

Med ögon mitt i skallen!

Hur kom den då till Balearerna?

Märkligt nog kan man säga att den inte kom till Balearerna, utan att Balearerna kom till den!

För att förstå detta måste vi förflytta oss långt tillbaka i tiden; närmare bestämt cirka sex miljoner år.

Då stängdes förbindelsen med Atlanten vid Gibraltar, och nederbörden räckte inte till för att vidmakthålla vattennivån; delar Medelhavsbäckenet torkade ut och förenades med de omgivande kontinenterna.

Där vandrade Myotragus förfäder omkring, men för cirka 5.3 miljoner år sedan skedde en dramatisk förändring.

Vattnet från havet i väster bröt sig genom tröskeln vid Gibraltar och och forsade in i Medelhavsbäckenet med ett gigantiskt vattenfall i Gibraltarsundet, och lämnade bara de mest höglänta delarna av bäckenet torrlagda.

Bland dessa var de delar som vi nu känner som Balearerna; alltså Balearerna kom till Myotragus och inte tvärt om.

De djur och växtarter som befanns sig på dessa öar blev isolerade och utvecklades i olika riktningar än de på de omgivande kontinenterna.

Detta var fallet med den get- eller fårliknande förfadern till Myotragus, som undan för undan förändrades till den vi känner den från de sentida fossilen.

Men för cirka 4.500 år sedan skedde ännu en “revolution” på öarna – våra förfäders ankomst – som man antar medförde slutet för Myotragus, även om det också finns de som hävdar att slutet kan ha berott på en klimatförändring.

Hur som helst med detta, numera får vi nöja oss med att beskåda Myotragus på muséerna, men vid vandringar i bergen på Mallorca kan man träffa på en släkting: Mallorcas vilda getras, ”Cabra fina” som den kallas.

Skelett av Myotragus bevarat på Museu Balear de Cièncias Naturals, Soller

Denna get kan man träffa på i bergen på Mallorca och numera också i skogsområden ned mot låglandet.

Den utmärker sig av sin rödbruna päls med svarta teckningar på ryggen, huvudet och buken och med utåtriktade spiralvridna horn kan bli upp till meterlånga på de gamla bockarna.

Hornprydnaden har lett till att “finan” blivit ett populärt objekt för troféjägare, som är villiga att betala upp till 6.000 euro för att skjuta ett exemplar med de längsta hornen – jakten är tillåten på ett begränsat område på Mallorca.

Mallorcas ”fina” anses vara en avkomma av tamgetter som fördes in till Mallorca från östra Medelhavsområdet vid öarnas kolonisering, och som utvecklats till en unik getras med nu 3.000 – 4.000 år på nacken.

Men alla getter som man ser är inte “äkta fina”, utan de flesta är förvildade getter, “cabra borda” (i översättning: bastardget), av senare ursprung, vars bestånd ökat kraftigt under de senaste decennierna i takt med förändringar i bruket av landsbygdens resurser, och utsläpp av tamgetter från gårdar.

Det uppskattas nu att beståndet av ”frigående” getter uppgår till 20.000, eller till och med därutöver, varav bara ca 4.000 är cabra fina.

Övervikten av bastardgetter, “borda”, sätter existensen av “finan” på spel eftersom de två kan hybridisera fritt med varandra, och numera finns projekt igångsatta som skall försäkra överlevnaden av den “renrasiga finan”.

Ett annat allvarligt problem med den snabba expansionen av getbestånden är den skada som getterna gör på vegetationen.

Getter äter ju som bekant det mesta och kan till och med klättra upp i träd och buskar och beta de delar av lövverket som inte kan nås från marken, om det finns grenar som kan fungera som “stegar”.

En “cabra fina” i Natura Park, deltagare i ett avelsprojekt, som poserar i sin inhägnad.

Getbeståndets betestryck har lett till närmast kalätning över stora områden i bergen, försvårande av föryngringen av trädbeståndet, speciellt i bergens ekskogar och i planteringar efter bränder, och många växtarter, bland annat flera av arterna unika för Mallorca (endemer) hotas av utrotning och har blivit förpassade till klipputsprång i bergen som inte ens getterna kan nå.

Detta har lämnat landet öppen för en kontrovers: Hur skall getbestånden kontrolleras för att både “finan” och öarnas unika vegetation skall kunna bevaras?

Här finns stora intressekonflikter mellan naturvårdande institutioner, jägare, och förvaltande organ, men i en sak är de flesta eniga: stammen av de sentida förvildade getterna och deras hybridavkomma måste reduceras eller elimineras, och bestånden av “fina” hållas under strikt kontroll.

Men målet är en sak och medlen en annan!

En (nästan) samstämmig enighet finns dock: Mallorcas “fina” utgör en getras unik för ön som måste bevaras för framtiden.

Sven Jonasson

Ett tack till Societat d´Història Natural de les Balears och till  Museu Balear de Cièncias Naturals för tillåtelsen att fotografera rekonstruktionen och skelettet av Myotragus.

Gracias a la Societat d’Història Natural de les Balears y al Museu Balears de Ciènces Naturals por la autorización para fotografiar la reconstrucción y el esqueleto de Myotragus.