Krönika: Eremita Betlem

Första gången jag gick mellan Eremita Betlem och Urbanication Betlem där jag bor var för säkert tio år år sedan.

Nu när jag för ett par dagar sedan gick uppför berget för tredje gången tänkte jag, medan svetten trängde fram, att jag ju borde ta reda på lite mer om historien bakom klostret.

Alltså…

Själva ordet Eremita kommer från franskan och betyder ursprungligen “en eremits bostad “, dvs ett boställe som ligger långt från byar och städer – t.ex. i skogen eller i öknen.

Ett Eremitage kan vara en hydda, ett hus eller en grotta där eremiten levde sitt liv i avhållsamhet och bön.

På 1600-talet fick ordet en helt annan innebörd.

Det började då användas som benämning på lustslott eller lusthus byggda av adeln eller kungar att användas, kan man tro, för rakt motsatt ändamål.

Att bygga dessa lusthus var på modet på 1600-1700-talen.

Kända ex på dyliga lusthus/slott är Dyrehaven i Köpenhamn samt Eremitaget i St Petersburg.

Nu tillbaks till det jag började med.

Eremita Betlem ligger i bergen norr om Arta som tillhör Serres de Levante, = den östra bergskedjan på Mallorca. Klostret är beläget c:a 280 m över havet.

Eremitaget grundades den 29 juli 1805 på ruinerna av en Morisk gård som man fått i donation av en man som hette Morie Jaume.

Ett visst ekonomiskt stöd gavs även av andra välgörare, bl a kardinal Antoni Despuig.

Själva byggandet blev ganska komplicerat eftersom man tog material sjövägen från Soller till Alcudiabukten där det lastades om på åsnor för vidare transport uppför berget.

De första munkarna i Eremita Betlem var medlemmar från St Honorate de Randa de Valldemossa sam La Trinity.

Antoni Despuig invigde Eremitaget 1806 med det tog i stort sett hela 1800-talet att slutföra byggandet och utsmyckningen.

Själva huvudaltaret är av marmor.

Skulpturerna är gjorda av Adria Ferra, fresker av Fraceska Parietti samt en samling målningar av en man vid namn Manuel Bayen, broder till den betydligt mer kända Francisco de Goya.

Under 1800-talet slutfördes byggnaderna innehållande bl a celler, matsal, kök, kyrka samt övriga nödvändiga utrymmen såsom uthus och förråd.

När man står vid parkeringen vid ingången till kapellet är det första man ser en pampig cypressallé som är c:a 150 m lång.

På bägge sidor av allén finns munkarnas trädgårdar.

Pröva även gärna att gå bakom klostret och upp på berget, där man har en vidunderlig utsikt över Alcudiabukten.

Följer man en väg till höger om klostret (österut) ett par hundra meter ser man dom små terraserade fälten där munkarna odlade.

Efter ytterligare ett hundratal meter kommer man fram till en källa – Font de sÉremita.

Källan ger vatten året om och man kan se hur munkarna byggt leder för att kunna bevattna fälten.

Källan är givetvis även en välkommen förfriskning för en trött vandrare.

Vid källan finns även en (konstgjord) grotta med en madonnafigur tillägnad miraklet i Lourder.

Munkarna levde på boskap, jordbruk och donationer.

P.g.a. tilltagande ålder flyttade de få kvarvarande munkarna år 2010 till treenigheten Santissima nära Valldemosa.

Eftersom återväxten inom munkskrået är dåligt eller obefintligt kommer troligen klostret i framtiden att användas i kulturella ändamål.

Två sätt att nå klostret på.

Från Arta  är det c:a 10 km och man passerar bl.a. olivlundar.

Man kan ta bilen eller varför inte cykla och  sista biten är vägen, som så ofta på Mallorca både smal och slingrande men ack så naturskön.

Alternativ två är att ta en promenad från andra hållet.

Man startar strax innan infarten till Urbanication Betlem och tar sej uppåt på en smal och stundtals stenig stig.

Sträckan är på 2-3 km uppåt och det tar c:a 50 min att ta sig upp i “normal” promenad takt.

Detta är en utflykt jag skulle vilja påstå att var och en med någorlunda “normal” kondition klarar av.

Jag läste Margareta Strandman-Dahlbergs krönika om klostret Es Convent del Marqués i Santa Maria som nu förvandlats till en flott restaurang.

Kan inte hjälpa det men jag tycker att det är lite sorgligt när ett kloster blir förvandlat till något så totalt skiljt från den ursprungliga funktionen.

Jag gillar gamla kyrkor, kloster och allt övrigt som visar en del av livet förr.

Jag känner stor respekt för det hantverk som utfördes på den tiden utan alla de hjälpmedel vi har nu.

Hur kunde dom!?!

Jag vet att det är himla dyrbart och faktiskt omöjligt att bevara allt.

Vi har helt enkelt inte råd.

I Sverige förs nu en discussion om vad göra med alla kyrkor som står i stort sett tomma.

En präst (hyfsat högt upp i hierarkin) föreslog faktiskt att det bästa var att spränga bort ett större antal istället för att låta dom förfalla.

Och tja…inte vet jag, men vad mig anbelangar skulle det i alla fall kännas bättre om de kunde användas för något kulturellt ändamål och inte bli restauranger eller pizzerior.

Christina Johansson