La Granja ligger nära byn Esporles i Tramuntana-bergen
I söndags gjorde vi en vacker utflykt.
Målet för utflykten var herrgården La Granja, invid den idylliska byn Esporles i Tramuntana.
La Granja är värd en utflykt i sig, men det vi var speciellt intresserade av var att söka efter spår av långt förgångna tider i La Granjas trädgård.
Vad vi ville se var växter från jordens historia, för mycket längre sedan än de 100 år museet på La Granja har sammanställts för att visa.
La Granja är inte den enda platsen på Mallorca som har dessa uråldriga plantor, de finns i många vackert hållna trädgårdar på ön.
Som bakgrund till berättelsen, mycket kort om jordens historia och om livet på jorden (ett storslaget projekt för en kort essä).
Solen och solsystemet bildades för ca 4,6 miljarder år sedan ur ett moln av gas och stora och små stenar.
Den största delen av molnet hamnade i mitten, i solen, och värmen när allting föll in i solen blev så hög att det satte igång de nukleära reaktioner som håller solen varm och lysande.
Runt solen cirklade en ring av material som föll in mot de största av de blivande planeterna, bland dem jorden.
Jorden var glödhet när den bildades, men svalnade så småningom.
Dess barndom blev våldsam, bland annat kolliderade den med en annan planet, ungefär av Mars storlek.
Vid kollisionen kastades delar av de två planeterna ut.
En del av detta utkastade material samlade sig och bildade månen, som ursprungligen cirklade mycket närmare jorden än nu.
Tidvatten både i jorden och i månens inre snabbade upp månen så att den avlägsnade sig, den avlägsnar sig fortfarande så sakta och bromsar så långsamt ned jordens rotation.
Det är så litet att det inte påverkar hur vi ställer våra väckarklockor.
Det är möjligt att kontinentplattorna, som sakta, sakta rör sig över jordens yta, kolliderar eller bryter sig loss från varandra, är rester av den ursprungliga jordytan före kollisionen.
Jorden bildades för ungefär 4,6 miljarder år sedan, kollisionen som bildade månen för ungefär 4,5 miljarder år sedan.
Jorden fick sin atmosfär genom vulkanisk aktivitet och från stora och små meteoriter som i början fanns som rester av ringen runt solen som jorden bildades ur.
Den ursprungliga atmosfären skulle vi inte ha uppskattat: den hade stora mängder koldioxid och kolväten förutom kvävet, dessutom troligen en del ammoniak och svavelväte.
Men växthuseffekten hjälpte till att hålla temperaturen lagom hög trots att solens effekt då bara var ca 70 procent av vad den är nu.
Livet på jorden tog sin början inom en miljard år efter bildandet.
Det var väl i början mycket enkla organismer, på gränsen för vad man skulle kalla liv, men redan för ungefär 3,5 miljarder år sedan hade en cell utvecklat sig så långt att den hade många av de cellfunktioner som vi ser hos moderna organismer.
Det var den sista gemensamma anfadern för alla levande varelser, sedan grenade stamträdet ut sig.
Ett mycket viktigt steg följde snart därefter: en liten bakterie hade lärt sig att göra om solljuset till kemisk energi, som kunde användas för att förvandla koldioxiden i atmosfären till syre och sådana kolföreningar som kunde användas för att bygga upp den egna organismen.
Cyanobakterierna hade därmed en otrolig fördel framför alla andra, som var bundna vid att leva på ställen där kemisk energi var lättillgänglig.
De fyllde haven och förvandlade sakta atmosfärens koldioxid till syre.
Vilken algblomning!
Detta var också förutsättningen för andra större flercelliga varelser.
Men först hade andra celler profiterat på cyanobakteriernas uppfinning.
Någon annan större cell, där det hade blivit åtskillnad mellan olika delar av cellen (cellkärna och delar med andra funktioner) försökte äta upp en cyanobakterie, men ångrade sig i sista stund och adopterade i stället den lilla gröna.
När den stora delade sig gjorde cyanobakterien likaså.
Cyanobakterien försåg nu den större cellen med energi, och fick i gengäld skydd.
Cyanobakterien hade blivit en kloroplast i en anfader till alla högre gröna växter.
På liknande sätt hade en bakterie utvecklat olika sätt att ta hand om och omvandla de olika komponenterna i cellen, så att man kunde göra dem nyttiga.
När den bakterien byggdes in i större celler gjorde den kemin åt dem i utbyte mot skydd, mitokondrien var ett faktum.
Fortfarande ser vi inget av allt detta på La Granja, och det finns inget kvar av dessa organismer, det är genom detektivarbete med DNA man kommit fram till det.
Under Kambrium (540 – 485 miljoner år sedan) hade det bildats så mycket syre i atomsfären (men fortfarande mycket mindre än nu) att det fanns förutsättningar för större, flercelliga, varelser.
Det resulterade i en explosion av liv i haven.
Många otroligt olika varelser bildades, inklusive de ortoceratiter och trilobiter vi hittar förstenade i gammalt berg.
Trilobiterna verkar ha dominerat havsbottnarna.
De eller deras släktingar gav upphov till alla leddjuren: krabbor, kräftor, insekter, spindlar som sedan har erövrat luft, land och hav och som fortfarande är de vanligaste flercelliga djuren på jorden.
Det finns en varelse som är mycket lik trilobiterna: dolksvanskrabban (horse shoe crab).
Den lever utanför Amerikas ostkust, och hotas naturligtvis i sedvanlig ordning av människorna.
För ungefär 480 miljoner år sedan kommer de första fiskarna, som utvecklades från en maskliknande varelse.
De första fiskarna, rundmunnarna, hade inga käkar och sög i sig sin mat.
Det finns två arter av rundmunnar kvar: nejonögon som parasiterar på större fiskar bland annat i Dalälven och pirålar som kravlar under bottenslammet utanför Europas kuster.
För ungefär 450 miljoner år sedan (slutet av Ordovicium, 485 – 445 miljoner år sedan) följde en stor nedisning.
Orsaken vet vi inte, men den resulterade i en katastrof för livet på jorden.
Största delen av de flercelliga djurarterna dog ut, när förhållandena senare blev bättre uppstod andra släkten och arter som var bättre utvecklade och anpassade, inklusive de olika fisksläktena.
Tiden från 420 miljoner år sedan till 360 miljoner år sedan (perioden Devon) innebar att torra land erövrades av levande organismer, växter och djur.
Bland växterna var det kryptogamer: mossor, levermossor, fräken och ormbunkar som utvecklades ur alger i havet.
Mossa
De är alla beroende av flytande vatten för sin fortplantning: de har som sina släktingar i havet generationsbyte mellan haploida (med enkel uppsättning kromosomer) och diploida (med dubbel uppsättning kromosomer), och när sporer med enkel uppsättning kromosomer skall finna någon att slå sig ihop med måste de simma i fritt vatten.
Så är det fortfarande.
Leddjuren som kröp upp ur haven utvecklades snabbt och erövrade utrymme både under, på och ovanför markytan.
Insekter och spindlar är allt sedan dess de största grupperna av djur på land.
Fiskar med kraftiga buk- och bröstfenor kröp upp och utvecklades till groddjur, kräldjur och däggdjur.
Efterkommande till dessa lobfeniga fiskar finns också fortfarande i djuphavets hålor i Indiska Oceanen.
Grodorna är bundna till flytande vatten precis som kryptogamerna, av samma skäl.
De måste lägga sina ägg i vatten, och larverna utvecklas först i vatten.
Under perioden som följde utvecklade plantorna rötter (mossor har fortfarande inga) och det växte upp stora skogar av jätteormbunkar, fräken och lummer.
De var inte särskilt höga, upp till cirka 10 meter, delvis för att de inte hade utvecklat någon mekanism för att stammarna skulle bli tjockare (inget cambium, tillväxtskiktet under barken) så när de blev högre måste de ha blivit veka och fallit.
Ormbunke
Liksom moderna trädormbunkar sköt fallna trädormbunkar nya skott som växte upp till nya stammar.
Klimatet var varmt och fuktigt, så de stora lummer- och ormbunksskogarna bildade tjocka lager, som sedan täcktes och förvandlades till stenkol.
Detta var den miljö där de första stora fyrfotingarna utvecklades: inget gräs, inga blommor, varken barrträd eller lövträd ännu.
De första stora fyrfotingarna likande faktiskt i mycket däggdjuren, de var inga jätteödlor.
Ödlorna tog över först efter den Stora Döden i skarven mellan Perm och Trias för 250 miljoner år sedan.
Detta var också den miljö där de första fröväxterna utvecklades.
De hade utvecklats ur kryptogamerna genom att den honliga sporen fick växa sig stor och fick stanna kvar i sin sporgömma tills den hade utvecklats och blev så ett fröämne.
På detta sätt blev det flytande vatten, som de tidigare växterna krävde för sin fortplantning, inte mer nödvändigt.
De första fröväxterna var nakenfröiga (gymnospermer).
Det innebär att fröämnet ligger öppet så att det kan nås direkt av pollenet, medan de gömfröiga (blomväxterna, angiospermerna) har fröämnet inneslutet och pollenet tas upp av ett speciellt organ, pistillen, som leder det till fröämnet.
En av de äldsta fröväxterna är kottepalmen.
Kottepalm
Den är ingen palm, palmer är blomväxter (många växter som alls inte är palmer som går under den benämningen, t ex palmliljor, yucca, som är närmare släkt med agave).
Det fanns stora skogar av kottepalmer för 300 miljoner år sedan, kanske ännu tidigare.
Nu finns små bestånd av ca 300 olika arter av kottepalmer, alla hotade och skyddade.
De återfinns i varma områden runt hela jorden, vilket vittnar om deras tidigare starka ställning när de var spridda överallt.
Som vanligt kommer väl de flesta att dö ut utom de som odlas i våra trädgårdar.
Där är de desto populärare, ofta står det kottepalmer i krukor invid speciellt påkostade hus här på Mallorca.
Kottepalmer har korta och kraftiga stammar utan grenar.
På toppen av stammen växer en rosett av parflikiga blad med smala spetsiga flikar.
Från mitten av denna rosett kan sedan den jättelika kotten växa upp, manlig eller kvinnlig.
Nästa exotiska planta vi träffade på vid vårt besök på La Granja var flera imponerande examplar av ginkgo.
Ginkgostam
Det verkar vid första betraktandet som ett lövträd med kraftig stam och en krona med lövfällande blad.
Tittar man på bladen ser man att de inte liknar något annat lövträds: bladnerverna går ut solfjädersformigt.
Hela bladet är också solfjädersliknande, ofta med en urnypning mitt fram (inte på de blad jag samlade in).
Ginkgoblad
Ginkgo är en av de äldsta fröväxterna man känner, tillsammans med kottepalmen.
Den bildade stora skogar för upp till 300 miljoner år sedan (blomväxterna, angiospermerna, inklusive alla andra lövträd utvecklades för ca 130 miljoner år sedan).
Dess favoritväxtplats var eroderad och störd mark invid bäckar och åar.
Detta är förvånande eftersom den är långsamt växande med långsam reproduktion och mycket kraftig stam.
Det är det äldsta trädet med tillväxtskikt (kambium) mellan ved och bark, så att stammen kan växa till i tjocklek.
När blomväxterna utvecklades hade de ett övertag med snabbare reproduktion och bättre anpassning, och ginkgo dog ut – nästan.
En liten koloni av Ginkgo fanns kvar i en skog i Kina, och de buddhistiska munkarna hade så bra känsla för växter att de utnämnde den till heligt träd, planterade den vid sitt tempel och – kanske – räddade den för eftervärlden.
Ginkgo, tillsammans med kottepalmerna, har ett alldeles eget sätt för att föröka sig.
Kryptogamer släpper ut sporer som gror i vatten, träffar på varandra och bildar en mellangeneration som sedan förökar sig vidare och bildar en ny stor planta.
I blomväxter har mellangenerationen reducerats till några celler i blomman som representerar mellangenerationen och skapar det haploida fröämnet och det haploida pollenet.
Kottepalmen och ginkgo däremot har diploida pollen.
De är mellangenerationen, slår rot invid fröämnet och bildar där den haploida sporen, som för egen maskin simmar in till fröämnet och befruktar det.
Nästa gamla växt vi fann på La Granja var en stor grupp av norfolkgranar (eller norfolktallar).
Det är ett barrträd med ett mycket egenartat utseende: grenarna växer i ”våningar” rätt glest, så att man ser varje gren i sin helhet.
Grenarna böjer litet uppåt, i motsats till skogsgranar som har hängande grenar.
Norfolkgranar hör till en grupp av träd, araucarior, som på dinosauriernas glansdagar täckte stora delar av land med täta skogar.
Norfolkgran (araucaria)
De var viktig föda för jättedjuren, på marken växte inget gräs och inga andra blomväxter, bara mossa och ormbunkar.
Många av de vegetarianska dinosaurierna hade mycket långa halsar, kanske för att nå upp i jätteträden och beta där.
Araucariorna dominerade i skogarna under jura, dinosauriernas glansdagar.
De hade uppstått under Perm, 300 – 250 miljoner år sedan.
De överlevde Den Stora Döden, katastrofen som inträffade i skarven mellan Perm och Trias för ungefär 250 miljoner år sedan, och därmed mellan jordens forntid och jordens medeltid.
Vid denna katastrof dog 95 procent av alla arter i haven och 70 procent av alla arter på land ut, men Norfolkgranen överlevde.
Under Trias (för ungefär 250 – 200 miljoner år sedan) var allt land på jorden samlat på en superkontinent, Pangaea.
Det gjorde att det fanns litet kust, det bästa området för livet i havet.
Det var också längs kusterna det regnade, regnet nådde inte in över den enorma kontinenten, så klimatet var torrt.
I stället för de frodiga skogarna under Karbon (360 – 300 miljoner år sedan) dominerade nu öknarna.
Därmed kom också växter och djur anpassade för ett varmt och torrt klimat att dominera.
Araucariaskott
Men araucariorna klarade sig.
Under Jura (efter Trias, 200 – 145 miljoner år sedan) började superkontinenten brytas upp och de olika delarna rörde sig åt olika håll.
Detta hade konsekvenser för araucariorna.
De hade tidigare varit utspridda över hela kontinenten.
När kontinenten bröts upp hamnade de på olika delar av den och blev isolerade från varandra.
När sedan de moderna barrträden tog över försvann de stora araucarieskogarna helt, nästan överallt.
Men några fragment av Pangaea hade drivit så långt bort att de var utom räckhåll för gran och tall, och det fanns några bestånd av araucaria där gran och tall inte kom åt.
Så några små bestånd av araucarior överlevde, på helt skilda ställen.
Det viktigaste var några småöar i Stilla Havet, Norfolkön och särskilt Nya Caledonien (med 13 arter), men också enstaka kolonier i Chile, Argentina, Södra Brasilien, Australien och Nya Guinea.
Och nu i trädgårdar och parker på Mallorca.
Bestånden är hotade, bland annat av skogsindustrin, som har kommit underfund med att araucarior är ett av de bästa materialen för att göra plywood.
Mission accomplished!
Vi fann minnen från jordens verkliga forntid i en park i Tramuntana.
Plantorna finns på andra ställen också, vi valde La Granja eftersom det är vackert och intressant också på andra sätt.
Lave Fischer
—
Här en länk till deras hemsida: La Granja – Mallorca
