En gång i månaden Arkiv: January 2012

Ja, det är nästan lite sant i Spanien.

Här har invånarna tagit intryck av USA:s julfirande, med massor med glitter och överfyllda granar samt julgåvor till alla.

Ruschen brukar vara enorm dagarna före jul, men KRISEN har gjort att många har fått dra ner på grannlåten eller inte ha någon alls.

Fast det finns en del av befolkningen som har sina pengar i gott förvar, ingen vet riktigt var, och som lever som vanligt, ja, unnar sig mycket mer av lyx – designmat på de dyraste ställena, resor  till alla världens hörn, bilar som rusar fram i trafiken bland andra bilar som borde ha gått till skroten för några år sedan.

De gamla klasskillnaderna i detta land, lever kvar och är lika markanta som tidigare.

Jul-lotteriet ”La Pepa” som det kallas skrev jag om i förra krönikan.

Det var ju där som den riktigt spanska julhelgen gjorde sin start.

Och jag berättade att lotteriet skapades av en liberal regering som bildats i Cádiz 1812 och som skrivit en liberal, för tiden mycket progressiv författning.

Detta när resten av Spanien brann i krig mot Napoleon.

Att lotteriet döptes till ”La Pepa”, enligt vad en spansk lektor berättade när jag läste spanska i Göteborg på mitten av 70-talet, beror på att man satte Pepe i feminin form, som ett skämt (ett bland många) som syftade på brodern till Napoleon Bonaparte, som hade satts på Spaniens tron och som kallade Pepe Botella, då han ständigt uppträdde tämligen berusad av spanska viner.

Och eftersom lotteriet gav rejält med inkomster till att förbättra för invånarna i den lilla liberala oasen i Andalusien, så beslöt man skapa ännu ett till Trettondagshelgen och då tyckte man att ”La Pepa”, som faktiskt betyder dockan, skulle bli leksak åt ”El Niño” (Barnet).

Så fick det nya lotteriet heta.

Men det var inte tid för någon liberalism i det djupt konservativa Spanien, utan kungen och kyrkan satte stopp för den utvecklingen.

Jag skrev om en kvinna i min första bok  ”Mallorca-ö i världen” (s. 207), som hette Mariana Pineda som vid 26 års ålder, adlig, änka med två små barn, dömdes till döden för att hon vägrade uppge sitt stöd till liberalerna.

Många hundra tusen människor blev antingen arkebuserade, dog i fängelse eller i bästa fall lyckades fly till England.

Ordningen var återställd!

Och i Spanien fanns ingen tryckfrihet, ingen fick veta om denna och många andra mörka episoder i landet.

Här fanns endast under republiken på 30-talet de som försökte skriva Spaniens Verkliga historia, men tiden blev för kort.

Närmare 40 år av järnhård diktatur, gjorde att ännu när jag läste om Spanien (och Sydamerika) läste vi historia skriven i t.ex. Frankrike (Pierre Vilar var den mest lästa).

Nej, här gick folket och även turisterna runt och drog åt sig av den förskräckliga, om inte rent löjliga, statspropagandan, som höjde Franco till frälsare.

Men diktaturen gick över till något som skulle kallas demokrati, men som först efter många år kan sägas vara en sådan, om än fullständig.

Nu har vi haft ett regeringspartiskifte.

Helt naturligt att PSOE fick ställa sig i skamvrån för vissa uteblivna, avgörande beslut.

Krisen gjorde slut på deras förhoppningar och försök till förändringar på sikt.

Men tiden räckte inte.

Den nya regeringen har redan gjort sådant som drabbar medelklassen och alla därunder, genom att höja inkomstskatterna och fastighetsskatterna.

Tvärtemot vad de lovade. Och deras allvarliga ansikten försöker övertyga oss om att de egentligen gör precis tvärtemot vad de skulle önska.

Vi får ge dem en chans.

Inga ökade skatter för de stora inkomsttagarna och ingen förmögenhetsskatt (den senare stod inte i programmet hos PP och vågskålspartiet CIU, det katalanska, som  också är ett högerparti, fast utpräglat nationalistiskt).

PP drar in på allt som berör de flesta: sjukvård och utbildning, och vad värre är forskning (30% mindre medel).

Inga statliga investeringar, något som är typiskt för de konservativa i alla länder.

Hur ska då arbetstillfällen skapas i någon större mängd?

Det blir knappt något att säga till om för fackförbunden (UGT, CCOO).

De  k a n givetvis inte gå med på alla krav so arbetsgivarna vill få igenom i de nu tvååriga förhandlingarna som ingenstans leder.

MEN, den nya regeringen Rajoy kommer på måndag att lagstifta utan parterna.

Rajoy, förresten, vi har nästan glömt vem han är.

Som en rädd hare försvann han från nyhetsmedierna i flera veckor efter partiets seger.

Vi kan förstå att han är skakad.

Allt vi får veta kommer från den unga kvinnan som är både  regeringens språkrör och vice statsminister, Sainz de Santa Maria.

Hon har heller inte vågat sig på ett enda värmande ord, inte ett enda leende, utan hon bara framträder och ser lika rädd ut och säger att det här är bara början.

Det blir fler och svårare beslut att ta.

Då blir alla glada och ser positivt på framtiden.

Eller?

Snart är det stora flertalet spanjorer lika rädda för framtiden.

Många känner sig lurade på konfekten.

Och oppositionspartiet PSOE kommer att behöva mycket tid och stora inre förändringar innan de kan tänkas komma igen.

Ett nytt parti skall skapas, på grunden av det historiska parti, det enda i landet med lång historia, (över 100 år) och det kommer  att kräva samarbete inte bara inom landet.

Socialdemokratin behöver finna nya vägar till de förändringar som behövs i hela Europa.

Demokratin står återigen på spel om vi låter egna majoriteter styra och ställa som de behagar.

Snudd på fascism kan skönjas i flera länder – i Ungern, till exempel.

Men varför får de vara kvar i EU. Kommer våra ledare att vara lika ”tröga” som när fascismen började blomstra på 30-talet?

Det måste förhindras.

Utan tvivel, det är en spännande utveckling vi har framför oss.

Vi får bara hoppas att PP i Spanien visar tillräckligt med diplomati för att verkligen få ETA att ”skaka fram” sina vapen.

Ingen kan ju påstå att faran inte finns kvar, så länge detta inte sker.

Men det är en knivskarp gräns att ta i akt, för alla parter.

Och att PP inte börjar dra in på tryckfriheten och annan frihet, som varit så svåra att erövra för inte så länge sedan.

Men de har total makt.

Behöver inte lyssna till andra partier i varken riksdag eller senat.

Något att betänka.

VARFÖR SÄGER MAN ATT JULEN VARAR ÄNDA TILL PÅSKEN HÄR?

Jo, efter allt festande och nedrustning av julpynt i hemen, affärerna och på städernas gator och torg, allt betydligt mindre påkostat än i goda tider, så kommer olika festligheter.

Här på Mallorca byggs nu stora vedkasar upp i  olika kvarter och på landsbygden kommer man att fira Sankte Antonius, en av de första verkliga eremiterna i den kristna världen, (Egypten några hundra år efter Kristi  födelse).

Han skall ha varit vänligt inställd mot djuren.

Därför på Sankte Antonius dagen den 17 januari, kan alla tåga förbi församlingskyrkan och få djuren välsignade av prästen.

Mulor, hästar, kor, får och getter, hundar och katter, fåglar i bur och ormar och andra kryp, blir den dagen (den enda för många av dem) uppmärksammade.

Tjuren får inte vara med, den välsignas av en präst i samma ögonblick som han motas in på arenan för att möta döden. (Nu ska det regerande partiet upphöja detta ”skådespel” till kultur, som ska skyddas mot motståndarna för all framtid).

I Palma firas vid samma tid stadens skyddshelgon Sankt Sebastian, också med eldar och festligheter, i flera dagar dessutom (Fast de flesta arbetar som vanligt).

Hela stan är kvällstid upplyst och öppen och musiken och sången flödar på varenda torg.

Barer och restauranger får bra inkomster de dagarna.

Sankte Josef, timmermannen, firas den 19 mars  (Tas antagligen  bort nu som högtidsdag), men är samtidigt “El Dia del Padre”, dvs Fars Dag, då också affärsmännen får sitt.

Den riktigt stora tilldragelsen är dock “SA RUA”, karnevalen.

Det är verkligen något att uppleva, för att ta del av de uppfinningsrikaste invånarnas fantastiska dräkter och skådespel.

Ja, och då är vi snart framme vid PÅSKA!

Margareta Strandman Dahlberg

—

Margareta utkom 2010 med boken ”Mallorca – ö i världen” och gav i år ut sin andra bok om Mallorca, “Vardagsskildringar från 60-talet till idag“.

Margaretas hemsida, där böckerna går att beställa, hittar ni här: Mallorcaboken