Margareta sätter fingret på problemen i dagens Spanien
Mallorca ett paradis.
Visst är det, på många sätt och för många av oss.
Men tre årtionden av ökat välstånd och en lovande ekonomisk utveckling, har sedan några år blivit raka motsatsen.
Alla vet vi mer eller mindre vad som skedde 2007-2008.
En kris som som nu når ut över snart sagt hela världen.
Det skulle visa sig svårare än vad någon egentligen hade kunnat förutse.
Resultaten tränger nu upp till ytan och visar oss något som inte ens den största pessimist kunde ana.
På Mallorca och de övriga Balearerna blev räddningen en ökad turism.
Inte bara för att ögruppen är vacker.
Inte bara för solen och för att vi erbjuder de ”rätta priserna”.
Det beror till en ganska stor del på den oro som råder i andra delar av Medelhavsområdet och på andra platser.
Här har vi ofta fått erfara sanningen i ordspråket: ”Den enes död, den andres bröd”.
Men vad är det som hänt här?
Varför är det så folktomt på många håll?
En förklaring är att en f j ä r d e d e l av befolkningen på både Mallorca och på grannöarna (Menorca, Ibiza och Formentera) lever i ren fattigdom.
De lever under existensminimum.
De har inte råd ens till författningsenliga förnödenheter som mat och kläder och en värdig bostad.
Barnen kan inte köpa sina skolböcker.
De kanske har tur att få överta de återlämnade av tidigare barnkullar.
De har inte råd till den mest elementära folkliga kultur som t.ex. bio.
De är utestängda från både arbets- och bostadsmarknaden.
Det arbete de hade eller den lilla egna rörelse de ägde har de fått lämna och när en del av dem blev arbetslösa, kunde de heller inte betala sin hyra eller amortera lånet på sin oftast mycket enkla lägenhet.
Banken tog deras lägenhet eller hus.
De fick flytta hem till sina föräldrar, som i många fall är pensionärer med pensioner som inte ens räcker till deras egna förnödenheter.
Det finns familjer med morfar och mormor eller farfar och farmor, som har fått nya munnar att mätta.
Köerna blir bara längre och längre, både vid arbetsförmedlingarna och de matsalar som de olika hjälporganisationerna driver.
Till matsalarna börjar komma fler och fler från den så kallade medelklassen.
De största är Caritas (kyrkans) och Röda Korset.
Trots hjälp för att klara livet dag för dag, ska ingen tro att de kan känna sig glada, tro på framtiden.
Båda den fysiska och psykiska hälsan kommer i olag.
Motsättningarna växer. Fler och fler demonstrerar sitt missnöje
Det känns skamligt att gå till de offentliga matsalarna.
Att behöva bli beroende av hjälporganisationerna för att skaffa mat och kläder till sig och familjen.
De förlorar hoppet och blir apatiska.
I andra delar av landet är det om möjligt ännu sämre.
Nu ska ingen tro att den här delen av befolkningen någonsin hann få det så särskilt bra.
Deras föräldrar har ofta varit låginkomsttagare, med endast obligatorisk skolgång och därmed sämre chans till ett lönsamt fast arbete.
Många av de nyfattiga hade redan lågavlönade arbeten och de är beredda att flytta vart som helst för att få ett arbete och en framtid.
En del är komna från ett annat land.
Kanske från ett land där orättvisorna och levnadsvillkoren var närmast katastrofala och i vilka de inte har ett hem, en familj att återvända till.
Ändå reser många tillbaka.
På vinst och förlust.
Historien upprepar sig.
Andalusien, Murcia, Extremadura.
Samtidigt kan närmare hälften av alla landets invånare i n t e unna sig en enda liten resa.
Ingenstans.
Precis som det var fram till 80-talet.
Var finns politikerna som kan ändra situationen?
Margareta Strandman Dahlberg
—
Margareta utkom 2010 med boken ”Mallorca – ö i världen” och gav 2011 ut sin andra bok, “Vardagsskildringar från 60-talet till idag“.
Hemsidan, där böckerna går att beställa, hittar ni här: Mallorcaboken