Krönika: Litet mer om helgon

Bilden av Catalina Thomas visar en vacker och elegant dam

Lave Fischer skriver om Santa Catalina.

Helgon är ett outtömligt samtalsämne, det finns så många och berättelserna är ofta varandra mycket lika.

Det är de avvikande som blir intressanta.

Helgonen från katolska kyrkans första århundraden, som jag tog upp i förra krönikan, är de berättelser som avviker mest.

Dels är de mest invävda i historiens dimmor, dels kan man aldrig vara säker på vad som i själva verket döljer sig under berättelsernas fernissa.

I min förra krönika om helgon berättade jag till exempel om Sant Antonius Abbot.

Festen handlar mer om djävlar och demoner än om helgonet San Antonius

Det visade sig att han aldrig var någon abbot.

Enligt berättelsen visade sig hans helighet i att han stängde och låste in sig länge i ett avdankat romerskt fort, där han utkämpade sina strider med djävlar och odjur.

Han gjorde inte stor skada, men var heller inte till stor nytta.

Om berättelsen är sann uppfyller Sant Antonius till fullo diagnosen schizofreni, en allvarlig psykisk sjukdom som utmärks av varaktig störning av verklighetsuppfattningen.

Men det var en okänd diagnos, så byborna i den lilla egyptiska byn uppfattade honom som halvgud och höll honom vid liv med mat genom en springa i fortets vägg.

En del djävulsmasker är riktigt skräckinjagande. Antonius ser man ingenstans

Senare blev helgonlegenderna oftast mer prosaiska.

Underverken blev oftast mindre spektakulära, de som blev hjälpta var mindre sällan döda sedan en månad och mer ofta “sjuka utom all hjälp”.

Det gällde till exempel Mallorcas eget helgon, Santa Catalina Thomàs.

Först en kort berättelse (berättelsen i katolska kyrkans samling av helgonlegender är desto längre).

Santa Catalina var en fattig flicka med ett rätt introvert sinne.

Hon föddes antagligen 1531 eller 1533.

Hon förlorade sin far vid tre års ålder, sin mor vid sju år.

Hon placerades ut som ladugårdspiga hos släktingar som beskrivs som rätt snåla (vilka bönder vid denna tid var det inte).

Där kunde hon ha förblivit, gift sig med en bonddräng och fått ett vanligt liv.

Att hon inte fick det berodde på en Pater Castañeda i hembyn Valldemossa.

Han var eremit och levde isolerat i skogarna och bland kullarna utanför Valldemossa.

Santa Catalina hedras mycket i Valldemossa, hennes födelseort

En gång när Catalina (låt oss lägga bort titlarna med henne, hur vördnadsvärd hon än är) kommit till Valldemossa från hemgården för att be kände hon igen Pater Castañeda i kyrkan.

De kom mycket väl överens, och Patern och Catalina kom överens att försöka ordna en plats som nunna i ett kloster i Palma.

Första steget var att försöka skaffa en lämplig plats i Palma, Patern skulle med sitt kontaktnät ordna detta.

Här började svårigheterna: Pater Castañeda beslöt sig att resa sin väg.

Catalina blev inte så upprörd som man skulle ha förmodat, utan kommenterade att han reser men kommer snart tillbaka.

Mycket riktigt: på färden till fastlandet råkade skeppet ut för en storm och fick återvända.

När Patern kommit levande tillbaka ändrade han sina planer och stannade på fasta land, på så sätt kunde han förbli Catalinas trogna stöd.

Catalina fick en plats som tjänsteflicka hos en fin familj i Palma, speciellt som uppasserska till husets dotter.

De två blev mycket goda vänner, och av den väluppfostrade stadsflickan lärde sig Catalina läsa, skriva, räkna och brodera.

Däremot var det svårare att komma in vid något kloster: Catalina hade inga pengar och klostren var inte villiga att ta emot någon utan gott om pengar (pengarna styr det mesta, både i den världsliga och i den andliga världen).

Patern bragte idel dåliga nyheter, inget kloster var villigt att ta emot någon utan pengar.

Catalinas utväg blev att be mer intensivt än någonsin, och se, det hjälpte.

Detta imponerande altare finns uppställt i Catalinas barndomshem

Genom Guds omsorg och hjälp blev alla de tre aktuella klostren övertygade så Catalina kunde till och med välja.

Hon valde att gå med i Santa Magdalenas kloster.

I klostret blir Catalina allt mer världsfrämmande.

Hon föll i extas allt oftare och för längre perioder, fick allt mindre kontakt med sina medsystrar och ägnade sig allt mer tid åt att be.

Detta ökade hennes rykte och prestige.

Hon blev till och med erbjuden platsen som abbedissa, men avböjde för att kunna helt ägna sig åt det ockulta.

Catalina dog 5 april 1574 efter en långvarig extas, mitt i påskhögtiden.

Hon var djupt vördad i på hela Mallorca och många kom med sina böner till henne.

Hon begravdes i en glaskista i Santa Magdalenas kyrka i Palma.

Där ligger hon fortfarande, intakt och mumifierad (också detta anses vara ett underverk).

Hennes fest firas dels 5 april och dels 27 – 28 juli.

Santa Catalina Thomàs ligger begravd i Santa Magdalenas kyrka i Palma

Hon blev saligförklarad 1791 av påve Pius VI efter det att hon hade klarat av provet med tre underverk, intyget ställdes ut 1792.

Sedan dröjde det fram till 1930 innan hon blev helgonförklarad av påve Pius XI i St Peterskyrkan i Rom.

En liten reflektion om beskrivningarna av Catarinas psyke.

Det är en dramatisk skillnad före och efter det hon antogs vid klostret.

Catalina före klostret: pigg och glad flicka, väl anpassad till lantlivet och till arbetet som tjänsteflicka.

Catalina efter antagningen till klostret: inbunden med liten kontakt med systrarna och med omvärlden, med långvariga “extaser”.

Det kan naturligtvis vara en dramatisk verklig omställning, men troligen är det omvärldens beskrivning av henne.

Hennes tidigare jag blev aldrig beskrivet i första hand och de som beskrev henne gav henne det de ansåg vara positiva drag, i synnerhet sedan berättelsen passerat genom flera beundrande återberättare.

De som berättade om henne senare liv gjorde det skriftligen, i första hand. Det var då ett kommande helgon de beskrev, och berättelsen färgades av detta, kanske också eftersom det då gällde förstahandsvittnesmål.

Denna beskrivning är därför säkert den mest trovärdiga, även om ingendera troligen var helt sannfärdig.

Om Santa Catalinas berättelse ställs samman med Sant Antonius (och med många andra helgons) framgår ett mönster: medan vi i modern tid skulle ha betraktat dem som mer eller mindre psykotiska var deras sätt för sin samtid utslag av religiös extas.

Helgonen kännetecknades oftast inte av sina goda gärningar utan av frånvaron av onda gärningar, till exempel av att de isolerade sig som eremiter.

På så sätt kan psykotiska drag av deras samtid tolkas som utslag av religiös innerlighet eller uppriktighet.

Troligen var Sant Antonius kamp mot odjuren ett utslag av schizofreni och Catalinas anfall (extas) en mycket intelligent flickas anfall av autism.

Dessemellan skrev hon mycket väl formulerade religiösa texter, i synnerhet med tanke på att hon var analfabet fram till slutet av tonåren.

Till sist vill jag be om ursäkt för ett felaktigt påstående i min förra krönika om helgon.

Jag hävdade att den heliga Birgitta var det enda svenska helgonet som blivit kanoniserad (helgonförklarat av påven).

Jag godtog ett påstående som jag har hört många gånger: alla de andra svenska helgonen: St Erik, St Eskil, St Ansgar, och många andra hade blivit saligförklarade men inte kanoniserade.

Det verkar inte stämma: det finns ytterligare ett kanoniserat svenskt helgon, St Elin eller St Helena från Skövde.

Det var en högättad kvinna troligen född 1101.

Hon blev mördad av sin svärsons släktingar som hämnd för att ha dräpt sin svärson, trots att hon bevisligen inte kunde ha gjort det (vid tiden för mordet på den kvinnomisshandlade mannan var hon på pilgrimsresa till Jerusalem).

Hon blev mördad på vägen till kyrkan år 1160 och blev kanoniserad av påven Alexander III år 1164.

Kanoniserad är dock kanoniserad!

Detta skedde ju i brytningstiden mellan asatro och kristendom, och kyrkan behövde ett kristet föredöme i närtid och var kanske inte särskilt kritiskt i sitt val av helgon.

Källa för de flesta helgonberättelserna har varit den katolska encyklopedin.

En del har flera skiljaktiga berättelser från olika källor och det är knappast möjligt att få fram sanningen, så det vi har att gå efter är berättelserna.

För att välja ut en av dem måste man välja något kriterium och vara medveten om vilket detta kriterium är.

Vilket kriterium kan väl vara det bästa när det gäller berättelser om helgon om inte encyklopedin!

Glad påsk!

Lave Fischer