Christina Johansson

Krönika: Raixa

Raixa – ligger vackert i närheten av Bunyola

Christina Johansson har besökt Raixa.

Raixa ligger vid Bunyola och har en yta av cirka 520.000 kvadratmeter varav 4.500 är byggnader.

Egendomen har tillhört en mängd olika mer eller mindre adliga och inflytelserika familjer.

Den här typen av egendomar kallas för possesion fritt översatt “lantegendom” och som namnet antyder tillbringade de välbärgade på ön mycket tid på dessa egendomar för rekreation m.m.

1797 fick kardinal Don Antonio Despuig godset i sin ägo.

Don Antonio Despuig

Han tillhörde greveätten Montenegro, en av öns då mäktigaste adelsfamiljer.

Kardinal Despuig älskade och var en stor kännare av antikens olika konstarter och under sin vistelse i Rom kom han i kontakt med en mängd konstnärer som han sedermera lär ha bjudit hem till Raixa.

Han var även mycket intresserad av arkeologi och finansierade flera utgrävningar här på ön.

Tidigare, under de moriska trädgårdsmästarnas ledning, strävade man efter en sådan naturlig form som möjligt.

Vid 1800-talets början var de flesta trädgårdar inspirerade av den klassiska Italienska stilen.

När Despuig lät utforma sin trädgård var nyckelordet symmetri.

Nu, när influenser från Barocken och nyklassicismen var på modet eftersträvades strängt geometriska former; den antika stilen.

Överallt skapades rabatter, arkader och grusgångar i perfekta geometriska kvadrater, rektanglar och cirklar.

Man uppförde en mängd fontäner och dammar och han lät ställa ut en hejdlös massa skulpturer.

Verket kröntes av en enorm stentrappa med 63 trappsteg.

Trappan med 63 trappsteg

Idag finns endast ett fåtal skulpturer kvar.

1906 köptes Raixa utav Antonio Jaume Nadal och 1918 sålde han kardinalens samling av skulpturer till museet för Mallorca som nu finns att beskådas på Castell de Bellver.

Porten öster om huset tillkom 1898…

Vacker stenport utanför Raixa

…som en finish och det fanns en labyrintträdgård på terassen under den.

Vilken stil man nu än föredrog att anlägga i sin trädgård var bra tillgång till vatten en förutsättning.

Slätterna nedanför bergen är Mallorcas vattenrikaste områden.

Raixas 100 meter långa rektangulära damm var länge den största vattenreservoaren på Mallorca.

Den stora dammen vid Raixa

Man anlade kanaler för bevattning, fontäner, dammar…

Vacker damm på Raixa

Damm med näckroser

och små vattenfall m.m…

Krönikören vid dammen på Raixa

Dammen fick en än mer central roll på på 1800-talet, då man övergick till den mer så kallade romantiska stilen med en utformning som sökte sig tillbaka till naturen.

Symmetrin ersattes nu av ett mer vilt växande landskap blandat med övervuxna lite arkadliknande gångar, konstgjorda stengrottor och som sagt vattenfall.

Kardinal Despuig låt även uppföra en konstgjord ruin med ett medeltida fönster från en klosterruin i Palma, och en konstgjord grotta (i neo/ny-arabisk stil samt ett neo/ny-klassiskt tempel).

Med den “konstgjorda naturligheten” kom trädgårdarna vid Raixa att återigen likna sina arabiska föregångare.

2002 köptes egendomen av Miljöministeriet i Palma.

Sedan 2003 genomgår Raixa en genomgripande renovering och är i framtiden tänkt att omvandlas till ett internationellt miljöcentrum.

Trädgårdarna är ju det första man kommer att tänka på när det gäller Raixa, men självklart finns där även flera byggnader och hus.

Raixa består av en huvudbyggnad, ett gårdshus, samt ett flertal närliggande ekonomibyggnader.

Huvudhuset Casa de Senyors har tre våningar.

De första två våningarna var arbetarnas rum, workshops, m.m.

I bottenvåningen låg Cuina del Amos (bondens kök) och på första våningen Cuina de Senyors (baronens kök)

Cuina de Senyors (baronens kök)

Cuina del Amos (bondens kök)

Kardinal Despuig byggde upp ett bibliotek med omkring 12.000 böcker och en skotsk antikhandlare, Gabino Hamilton, hjälpte honom att samla på sig en mängt skulpturer som 1796 levererades till Raixa.

I ett av rummen har man ställt fram ett bord med några tidstypiska saker från kardinalen tid.

Saker från en svunnen tid…

Mer saker från en svunnen tid…

Här ser vi bl.a. kardinalens röda huvudbonad, korset, någon dams hårborstar och parasoll, en gentlemans stråhatt några notblad m.m.

Med lite fantasi kan vi tänka oss hur kardinalen i sällskap med intellektuella och konstnärer tillbringade sina dagar och kvällar i givande samkväm.

Vi hittade även toaletten (i marmor minsann)…

Gammal toalett på Raixa

… samt i bottenvåningen något som vi gissar kan ha varit en olivpress.

Olivpress från förr

Ännu en bild på den förmodade olivpressen

Är det nu värt ett besök? Både ja och nej.

Huset är väldigt tomt på detaljer, trädgården är inget vidare välskött, men å andra sidan är ju hela härligheten under restaurering!

Kul att ha besökt men ger säkert mer om ett par år.

Här är Raixas hemsida: Raixa

Christina Johansson

Vägbeskrivning – Raixa

Krönika: Bodega Maciá Batle

Nybygget i Santa Maria

Bodega Maciá Batle.

“Vinet gläder hjärta och glädje är mor till alla dygder.” ~ J.W. von Goethe

Bodega Maciá Batle började sin bana redan 1856 sprungen av en passion för vinet som bara ökat med åren och generationers vintillverkning.

Den nya Maciá Batle Winery som byggdes 1996 i Santa Maria del Cami är en imponerande byggnad på hög arkitektonisk och konstnärlig nivå.

Pampig entré

Margareta Strandman-Dahlberg med konstnärlig utsmyckning i dubbel bemärkelse

Den är utrustad med de senaste faciliteterna, maskiner och högteknologi som ger en fantastisk blandning utav modernitet och tradition.

Man odlar på cirka 150 hektar, de inhemska sorterna Mantonegro, Callet och Prensal.

Inte fullt mogna druvor alldeles utanför Bodegan

Den mest kända vinregionen är Binissalem och inkluderar städerna Binissalem, Consell, Santa Maria del Cami (som inrymmer Bodegas Macia Batle), Santa Eugenia och Sencelles.

Eftersom detta område skyddas från de kalla nordliga vindarna från Sierra de Tramuntana bildas ett mycket gynnsamt mikroklimat.

De milda, torra somrarna, långa och varma vintrar samt korta och lite regniga vårar och höstar samt inte minst, det vi utlänningar gärna kommer hit för cirka 300 soldagar per år, ger vinet dess karakteristiska goda smak, djupa färg och speciella arom som är så utmärkande för vinstockar planterade i Mallorcas kalciumrika jord.

Maciá Batle är en av Mallorcas numera många och mycket välrenomerade Vinbodegor.

De mallorkinska vinerna utmärker sig allt oftare på internationella vinmässor och har de senaste 5 – 6 åren kammat hem åtskilliga både Guld-, Silver-och Bronsmedaljer.

“I seger vi förtjänar det, i nederlag vi behöver det.” ~ N. Bonaparte

Väl inkommen möts man av en mindre utställningslokal där viner (naturligtis), gott tilltugg, diverse litteratur samt övrigt smått och gott förevisas.

Här får vi även tillfälle till provsmakning.

Maciá Batle är också återförsäljare för Margareta Strandman-Dahlbergs två böcker om Mallorca.

Margareta Strandman-Dahlbergs böcker om Mallorca

I den första, “Mallorca – ö i världen”, beskriver hon Mallorcas och Spaniens kultur, natur, seder och bruk samt historia från urtid till nutid.

Den andra boken, “Mallorca vardagsskildringar från 60-talet till idag” är en skildring av hennes liv här på ön från det att hon kom hit i mitten av 60-talet och fram till idag.

Margareta har arbetat bl.a. som guide, lärare och författare.

Böckerna finns att köpa på ett flertal ställen här på ön.

Gå in på Mallorcaboken.se eller maila mstrandman_dahlberg@hotmail.com för mer information.

Margareta – tja…var ska sleven vara om inte i grytan

“Penicillin botar men vin gör människorna glada.” ~ A. Fleming

Nu går vi ner i själva vinkällaren.

Först möts man faktiskt utav konst i mängder.

Det är lite roligr att ledningen för Maciá Batle valt att använda olika inhemska konstnärer till etiketterna på deras serie “Private Reserve” och samtliga dessa konstverk och mer därtill finns till beskådande i källarvalven.

Tala om att verkligen leva upp till devisen; “Vin är konst”!

En del av konstutställningen…

En enorm mängd, närmare bestämt omkring 140 000 liter vin förvaras det som mest här

…och så en annan typ av konst!

Här syns alltså botten på flaskor som ligger travade på varandra från golv till tak i långa långa rader.

Inte nog med det.

När vi tittar närmare upptäckter vi att dom dessutom ligger i fyra lager inåt så att säga.

Tunna på tunna på tunna. Tänk att bli inlåst här en natt!

Jag kan varmt rekommendera ett besök på Bodega Maciá Batle.

Man blir väl bemött.

Det är i mitt tycke en upplevelse både för gommen och själen.

OK, visst, flaskorna kostar lite mer än ute i affärerna men det är ju skillnad på bröd och limpa som man brukar säga och du behöver ju inte handla något.

Själv köpte jag “bara” några få flaskor och så ett par små burkar utav deras “Paté de fetge de porc”, en svinköttspaté med lite rödvin som var jättegod.

Avslutar med ytterligare några citat om vin som jag inte fick med i texten:

“Maten är materialet, vinet det andliga.” ~ A. Dumas

“Vin är den hälsosammaste och mest hygieniska av drycker.” ~ L. Pasteur

“Vin är den mest civiliserade sak i världen.” ~ E. Hemingway

Christina Johansson

Här hittar ni en länk till Bodega Maciá Batle:

Bodega Maciá Batle

Vägbeskrivning – Bodega Maciá Batle

Krönika: Höstreflektioner

Nu kommer hösten till Mallorca – på många sätt den bästa tiden på året

Höstreflektioner.

Sitter och tittar ut över ett alldeles blått Medelhav och en sol som envisas med att lysa från en lika blå himmel.

Temperaturen ligger på behagliga 27 grader (i skuggan).

Man kan knappt tro det men…

Nu är det höst!

I alla fall om man går efter kalendern.

Luften är friskare, klarare liksom och det känns lite lättare att andas.

Förvisso var denna sommar hemskt varm emellanåt, men jag vill inte klaga.

Är tacksam att jag slapp tillbringa sommaren i Sverige där det, åtminstone i Stockholm som jag kommer ifrån, uppenbarligen har regnat mer eller mindre hela tiden.

Mamma och barnen har lämnat den ena dystra väderleksrapporten efter den andra via telefon.

Säger bara det, arma människor.

Läste någonstans att trycket på familjerådgivningen var högre än vanligt efter semestermånaderna.

Dåligt väder tär inte bara på den enskilda individen utan uppenbarligen även på äktenskap respektive samboförhållanden.

Fy så trist.

Men…

själv känner jag mig lugnare och mer tillfreds just nu, i mitten av oktober månad.

Nu kommer hösten till Mallorca – på många sätt den bästa tiden på året

Hade häromdagen lite filosofiska funderingar om det eventuellt kan hänga ihop med var jag själv befinner mig i livet.

Nyligen tangerade jag de 60 och det kan man ju kalla för livets höst eller…?

Så alltså, är jag i fas med årscykeln om ni förstår vad jag menar.

Hösten känns för mej som en lugn och tillbakalutad period efter sommarens emellanåt halvt hysteriska tid då så mycket skulle hinnas med.

Det skall badas, grillas, umgås med vänner som är på besök, lära känna nya människor som poppar upp likt svampar ur jorden runt om kring oss.

Man ska hinna med att fixa en massa saker under de långa sköna och ljusa sommarkvällarna, men inte sjutton hinner man det inte.

En massa olika intressanta evenemang anordnas hela tiden och överallt och jag har bara bevistat en bråkdel.

Nu kommer hösten till Mallorca – på många sätt den bästa tiden på året

Och så får jag nästan lite dåligt samvete om någon frågar om vattentemperaturen och hur mycket jag badat.

Fasiken – har ingen aning om temperaturen och jag har bara badat några få gånger i år.

Det var i början av säsongen runt juni – juli tror jag.

Att jag inte hunnit är väl en dålig ursäkt men det har liksom bara inte blivit av.

Jomen – man kan bli svettig för mindre.

Tror att en del av den stressen sitter kvar efter alla år i Sverige, då den tiden man hade att tillbringa utomhus var begränsad till ett par månader om året – om man nu inte bylsade på sig en massa kläder för att överleva!

Nä som sagt, nu har lugnet lagt sig.

Istället för att plantera nytt, vattna och rensa  i trädgården är det nu tid för städning, skörd, bort med allt utblommat och göra fint så naturen  får vila sig lite tills vi drar igång igen nästa säsong.

Befolkningen i Betlem där jag bor har minskat drastiskt i och med att “sommargästerna” försvunnit och tystnaden har lagt sig som en mjuk filt över området.

Nu kommer hösten till Mallorca – på många sätt den bästa tiden på året

Syrsorna är vad jag hör istället för larm och stoj långt in på kvällar och nätter.

Ska ta upp mina dagliga promenadrundor igen.

De har legat nere under denna sommar men jag kan försäkra att det minsann inte beror på lathet utan på hettan.

Förra året hade jag som mål att komma upp till “korset”, vilket jag gjorde och har skrivit om i ett tidigare kåseri.

Nu är planen att ta mej upp till “radiostationen”, som ligger högst upp på Puig de sa Tudossa, 441 m ö h.

Kan väl vara ett lämpligt mål innan året är slut.

Men framförallt ska jag dra mig tillbaka som snigeln i sitt hus.

Läsa, ta varma sköna fotbad, skriva lite kanske, handarbeta och sy, baka bröd och ta det lugnt.

Göra som naturen gör.

Gå i ide och samla krafter till nästa säsong.

Christina Johansson

Krönika: En liten solskenshistoria!

Gulli när vi grillade en kväll

En liten solskenshistoria.

Jag måste bara helt kort få berätta om en helt underbar “lite äldre” dam.

Hon heter Gulli och är mamma till vår närmaste granne.

Senast jag träffade Gulli, för säkert 8–9 år sedan, var tillsammans med hennes nu avlidne man Sven, då de var här nere på Mallorca och lånade dottern och mågens hus för några sköna veckors avkoppling i solen.

Både jag och min sambo tyckte så hemskt synd om henne, eftersom hon hade så fruktanvärt ont i bägge knäna.

Lederna var totalt utslitna och stackars Gulli kunnde knappt gå.

Bena hade blivit så hemskt krumma så hon vart alldeles hjulbent.

Hon försökte ta sig kortare promenader runt våra hus men det var knappt det gick.

Det blev som det brukar bli.

Vi skickade nå´t Julkort, och sen rann kontakten ut i sanden.

För drygt 3 veckor sedan dök Gulli upp igen.

Hon, dotter och måg kom hit för tre och en halv veckors semester och ut ur bilen “hoppar” en ny människa.

Hon hade fått bägge knäna opererade.

Det första år 2007 och det andra 2009.

Resultatet var häpnadsväckande.

Nu for hon runt här som en vessla.

Visserligen med käpp men det skall då tilläggas att damen är 85 år fyllda.

Rabatterna rensades, vindruvorna ansade, buskar klippta…

Gulli kan inte simma och hade, fick jag höra, innan resan aviserat att hon inte tänkte bada i Medelhavet och det kan man ju ha förståelse för.

85 år och icke simkunnig.

Det måste kännas lite läskigt, men vad tror ni händer…?

Rätt gissat, hon kunnde inte hålla sig utan gick helt sonika och köpte en badring för här skulle njutas av medelhavets svalkande vågor.

Och när man nu ända ligger i kan man ju passa på att kolla in det marina livet lite.

Baddjävlar (Observera badringen)

Snorkel på alltså!

Om inte detta är en solskenshistoria så vet inte jag.

Christina Johansson

Krönika: En pärla i Santa Maria

Skyltarna som visar den oanseliga ingången

En pärla i Santa Maria.

Jag har nu två gånger besökt detta fantastiska gamla väveri i Santa Maria som gör mig lycklig i hela kroppen.

Detta är det enda väveriet som man kan besöka på Mallorca.

GÖR DET!!!!

Trodde inte att det var riktigt sant när jag första gången klev in i denna butik, tillika fabrik som ligger på gamla genomfarten i Santa Maria.

Adressen är C/.Bernat de Santa Eugenia 53.

Du kommer in genom en liten oansenlig dörr till en gamaldags butik fylld av underbara genuina Mallorcinska tyger vävda i bomull, linne och siden efter gamla traditionella mönster och tekniker.

En gamaldags försäljningsdisk med kassan

“Skyltning” av en del färdigsydda väskor, skor, dukar mm

Underbara tyger på rulle

Här kommer lite fakta om denna pärla:

Väveriet härstammar förmodligen från 1800-talet.

Företaget i dess nuvarande utformning grundades 1949 och den nuvarande ägaren heter Guillermo Bujosa Cañellas och är innehavare av mästarbrev i tredje generationen.

Han driver väveriet tillsammans med sin fru och dotter som heter Maribel samt hennes man.

Vävstolarna (i järn) är över 100 år gamla och kommer, tror man, från England.

Liknande tillverkades och användes där i och med industrialismens begynnelse.

Tygerna vävs enligt mycket gamla mönster som kallas för “Tela de Lenguas” eller fritt översatt, tyg med flammor.

Det finns en utbredd uppfattning att ursprunget kommer från orienten, men här på Mallorca finns sedan gammalt ett inhemskt mönster som benämns “ikats”, ungefär =  väv av lågor.

Materialet är bomull, linne och sidenlinne.

Vävstol med sidentyg

En mycket speciell sak är att mönstret ligger i varpen, d.v.s. i de längsgående trådarna som man drar upp på bommen och att inslaget är enfärgat.

Här är ett randigt bomullstyg på gång

Det är hemskt bullrigt och dammigt i rummet där vävstolarna finns och man måste beundra dom som arbetar där.

Ingenting som svenska arbetarskyddstyrelsen skulle gilla precis.

Väveriet är i gång året runt så när som på augusti då personalen och ägarna tar en välbehövlig semester.

och här varpas det

Allt arbete med att förbereda färger och mönster görs för hand, efter detta vävs tygerna på mekaniska vävstolar.

Manuell garnfärgning

Massvis med bobiner i härliga färger!

Tygerna vävs i många olika färger och bredden är alltid 70 cm.

Linnetyget används ofta i kombination med broderier i ex v gardiner, servetter, dukar m.m..

Typisk linneväv som dekorerats med invävda mönster eller broderier

Som lite kuriosa kan jag nämna att jag hört att den svenska kungafamiljen var här och beställde 100-tals meter tyg när de skulle inreda Drottningholms Slott.

Och till sist: Öppet-tiderna

Slutligen.

Som jag skrev i inledningen – besök detta väveri.

Det är helt unikt!!

Christina Johansson

Här hittar ni en länk till väveriets hemsida:

Artesanía Textil Bujosa

Krönika: Joan Miró i Cala Mayor

Fundació Pilar i Joan Miró a Mallorca – ligger i Cala Mayor

För ett par veckor sedan gjorde vi ett efterlängtat besök på “Fundació Pilar i Joan Miró a Mallorca” i Cala Mayor.

Jag hade i min ungdom läst och skrivit lite om impressionismen (kanske inte riktigt min stil) naturligtvis läst om Picasso och hans verk, går ju knappast inte att undgå.

Och så sent som för  1-2 års sedan såg jag en utställning av Dalí i Stockholm men Miró var fortfarande en, om inte vit så i alla fall ljusgrå fläck på min karta.

Och så kom jag nu äntligen till skott för ett besök på Miró-museet.

Arkitekten Josep Lluís Sert, en god vän till Miró designade 1979 “the Sert workshop” där Miró fram till sin död producerade en mängd, i vissa fall mycket stora verk.

Här ville han avsluta sina dagar och genomföra sin dröm om att ha ett hus och en workshop där han fick arbeta arbeta i fred och frihet.

Glad sol i ateljén

En av de större målningarna i museet

Själva bygget är en helt fantastiskt vacker utställningshall med vidhängande park mitt i stadsdelen Cala Mayor – det är som att kliva in i en oas.

Är lite osäker på om Sert har  designat bägge husen men det finns säkert någon kunnig läsare som kan fylla i luckorna.

En av väggarna på museet

En av Mirós många bronsskulpturer

Med utsikt över Medelhavet

Museet ligger vackert mitt i Cala Mayor

En jättesköldpadda i trädgården

Lite  research gav följande:

Joan Miró

Stilig herre

Självporträtt

Han föddes 1893 i Tarragona i Spanien och och dog 1983 på Mallorca.

Joan Miró kom ifrån en hantverkssläkt.

Farfar var smed och hans far guldsmed och urmakare.

Hans morfäräldrar var finmöbelsnickare och hade en lantgård på Mallorca där han stundtals vistades i unga år.

Redan som sjuåring lär han ha tagit kurser i teckning och och från den tiden finns blad bevarade som visar exakta avbildningar av morföräldrarnas gård.

Mirós far ville att han skulle bli affärsman men som många andra barn hade han själv andra planer.

Han gick visserligen en utbildning på handelsskolan men studerade samtidigt på samma konstakademin som Picasso fast nio år senare.

Vid 17-års ålder började han arbeta på en firma som tillverkade byggnadsmaterial och olika kemiska produkter.

Här drabbades han av tyfus samt vad vi kanske skulle kunna kalla ett nervöst sammanbrott.

Fadern gav motvilligt med sig och lät sonen göra som han ville, d.v.s. fortsätta sina konststudier.

Vid 19 års ålder antogs Miró på Academia Gali i Barcelona.

Vid 23 års ålder påbörjade han en tre månaders värnpliktsutbildning, vilken kom att ta honom två år att genomföra eftersom han envist föredrog att  tillbringa merparten av tiden i sin studio.

Med hjälp av konsten sökte Miro sina Katalanska rötter och vid en utställning av franska konstnärer 1916 i Barcelona fick han möjlighet att studera internationellt kända målare såsom bla  Renoir, Matisse och Monet.

1918 hade Miro sin första egna utställning bestående av 64 verk.

Hans speciella stil med kraftiga linjer och starka färger mötte blandade reaktioner.

Nästa fas i utvecklingen  visade exakt avbildade detaljer gärN från utomhusmotiv (jfr hans tidiga teckningar från morföräldrarnas gård på Mallorca) och därefter hade han en sk kubistisk period.

1920 gjorde han ett kortare stopp i Paris med var mest besviken då han han märkte att den moderna konsten främst framställdes i kommersiellt syfte (konstnärerna ville tjäna pengar) och inte för att uttrycka konstnärens inre.

Tillbaka i Spanien och Montroig började han utvecklas åt det surrealistiska och drömlika hållet och mellan 1925 – 1927 avslutade han hela 130 verk som blev allt mer abstrakta.

1929  gifte han sig med Pilar Juncosa, och året därpå föddes dottern Dolores.

1936 utbröt inbördeskriget i Spanien.

Miró återvände till Paris och blev kvar till 1940.

Där målade han en affisch för att stödja Spaniens kamp.

Affischen till stöd för Spaniens kamp

Strax innan tyskarna invaderade Frankrike flydde Miro till Spanien och hans målningar kom nu via diplomatpost att smugglas till USA.

Det var de första europeiska tavlorna som kom dit under andra världskriget och dom gjorde stort intryck på publiken liksom på New York School of Painting.

På en utställning på Museum of Modern Art, också i New York, gjorde Mirós verk stor succé.

1947 åkte han tillbaka New York där han fått uppdrag av sin gallerist att göra en stor muralmålning på ett hotell.

Arbetet tog nio månader och hans teknik fick större inflytande än den sedan tidigare mer kända Picasso.

1955 utförde av ett mastodont konstverk (15 m x 3 m) av keramik i starka färger åt UNESCO.

Keramikväggen han gjorde åt UNESCO

Han började nu också göra stora skulpturer.

Då sade han samtidigt:

”Alla skulpturer borde vara utomhus, luften, regnet och också dammet gör dem nytta. Jag borde också samla mina tavlor utomhus för att döma om de är resistenta nog.”

På 50-talet köpte Miró ett hus på Mallorca.

Här lät han lät bygga en stor ateljé där han arbetade oförtrutet.

Under sitt 90-åriga liv åstadkom Miró 2000 oljor, 500 skulpturer, 400 keramikarbeten, 5.000 bilder och collage samt 3.500 arbeten i andra tekniker, litografier, gravyrer etc..

Miró skapade vital konst ända upp i hög ålder.

I  Palma finns det sedan 1992 ett museum i den ateljé Miró lämnade efter sig.

Utanför ateljén hängde han en skylt som han hittat.

Där står “detta tåg stannar icke”.

Christina Johansson

För er som vill besöka museet, så hittar ni deras hemsida här:

Fundació Pilar i Joan Miró

Krönika: Garageplats i Sa Pobla

Christina ordnar garageplats i Sa Pobla

Idag har vi varit i Sa Pobla och hyrt ett garage.

Sa Pobla ligger visserligen cirka tre mil från oss, men ville vi ha ett närmare låg hyran på omkring det dubbla.

Eftersom vi endast skall ha garaget som förvaring för en bil samt, fram emot okt-nov, två scootrar, spelade det ingen roll att det inte låg “nästgårds”.

Hyran var på 35 €/månad, vilket vi tyckte var helt OK.

Det började med att vi för ett par dagar sedan tog kontakt med en Sr. Tomeu som hade del i ett garage, c:a 20 m2, för uthyrning.

Vi var där i måndags och vart förevisade detsamma av ett mycket trevligt äldre par (kan eventuellt ha varit Tomeus föräldrar), som visserligen pratade mallorquin men det gick bra i alla fall.

De var verkligen jättegulliga.

Tanten verkade kanske lite förvirrad emellanåt.

Rörde ihop det lite med antalet bilar och scootrar, hur många p-platser vi behövde m.m., men var hur rar och söt som helst.

Ville visa vilket hus dom bodde i samt började tala om hur många barn de hade o.s.v…o.s.v…

Farbrorn stod helt snällt tyst och lät sin fru hållas.

Dock rättade han henne när hon talade i telefon med Tomeu för att meddela hur visningen fortlöpte.

När efter ett tag (äntligen) en väninna till frun dök upp tog herren resolut ledningen och drog rakryggad iväg med oss genom stan för att, skulle det visa sig, peka ut vilken gestoria vi skulle mötas vid för att skriva kontrakt.

Gestorian låg visserligen inte många kvarter bort, men promenaden tog ända sin runda tid för, då vi passerade kyrkan började det i samma stund strömma ut en massa folk ur densamma och vår äldre gentleman tycktes känna i stort sätt alla och samtliga måste kindpussas och växla några ord med.

Så det var bara att luta sig mot väggen och bida sin tid.

Det  bestämdes att Tomeu skulle kontakta oss per telefon dagen efter för att bestämma när vi skulle träffas och göra upp affären.

När jag berättade om promenaden till gestorian förklarade han att – “i mindre byar ute på landet gör man inte upp affärer på det viset, utan där gäller ett handslag för att bekräfta en överenskommelse.”

Fine by me!

Och idag var det alltså dax.

Vi skulle träfas mellan 14:45 och 15:30 utanför garaget.

Vi var där i god tid och redan strax innan kl. 15.00 kommer vår blivande hyresvärd, för säkerhets skull tillsammans med en vän som talade engelska.

De är verkligen härliga spanjorerna.

På största allvar visade han oss säkert fem-sex gånger hur man tryckte på knappen på fjärrkontrollen för att öppna porten.

Vi hade även en diskussion fram och tillbaka där vi fick försäkra honom om att vi verkligen bara behövde en garageplats.

Han kunde naturligtvis ordna fram två platser åt oss till ett förmånligt pris men – nej tack.

Vi behöver bara en som vi sa från början.

När vi slutligen kom till hur betalningen skulle ske var det helt plötsligt inte så himla noga.

Tranquila! Ingen brådska…

Sätt in pengarna på mitt bankkonto när det passar.

En månad i taget eller fler på en gång – som det passar er.

Visst är det härligt.

Ett handslag, en puss på kinden och…..vi har hyrt oss ett garage.

Hasta luego!

Christina

Krönika: Marknadsdagar

Industriområdet i Consell

Den senaste veckan har vi avverkat två marknader och en loppis.

Det började förra söndagen med att vi, för andra gången på kort tid, besökte loppisen i Consell.

Det här är förmodligen öns största loppis och går av stapeln varje söndag i industriområdet vid södra utfarten av Consell.

På denna gigantiska loppmarknad finns naturligtvis allt mellan himmel och jord till försäljning.

Allt är inte guld som glimmar…

Kom och köp!

Dessvärre är, enligt min åsikt i alla fall, priserna ofta orealistiskt satta.

Ibland mer än dubbelt så höga än vad man kan tycka är rimligt och det allra tråkigaste är att många av försäljarna inte verkar ha en tanke på att accordera om priset.

De är ju annars lite av “loppisens” själ, att man ska kunna pruta.

Vi hittade bland annat en snygg Renault Megane, gul med cabriolet till helt rätt pris, som vi dock inte slog till på utan fortfarande funderar över och några gamla sifoner…

Två stycken gamla plomberade sifoner

…som vi emellertid köpte.

Här fick man dock se upp.

En av försäljarna höjde helt plötsligt priset från 10 euro till 40 euro när vi väl bestämt oss för ett par så vi gick vidare och hittade en seriösare man som höll sig till det pris han gav från början.

När hungern satt in och det gjorde den efter någon timmer promenerande upp och ner mellan stora industribyggnader fanns gott grillat att inhandla till ett rimligt pris.

Enkelt, gott och billigt!

Efter cirka 2 timmars rundvandring for vi vidare till; Binissalem, som ju är mest känd för att vara staden som tillverkar vin.

Denna söndag gick dock veckans marknad under temat “sten” och det väckte ju nyfiken.

Själv har jag gjort en del saker i betong, bland annat ett fågelbad med några gjutna “händer” där  de små liven kan sitta och vänta på sin tur,…

Mitt fågelbad…

…så jag tänkte att här fanns kanske inspiration att hämta.

Vad gör hantverkarna utav sten som kan platsa på en marknad ?

Jo, där fanns allt från smycken (så klart) till fontäner, bord, stolar m.m..

…och en stol i Marmor. Svindyr såklart.

Det är bara att låta fantasin flöda.

Nu i söndags tog vi en sväng till Lloseta som lade tonvikten på skor och visade upp skotillverkning och försäljning (något för mig).

Både billigt, marknadspriser/rabatter och snyggt

I ett av tälten fanns en massa gamnla fotografier på skotillverkning förr i tiden.

Vad som slår en direkt är att människorna på fotografierna bestod av upp till 70-80% barn.

Där var även uppvisning av gamla vespor (något för min man).

Mums för män (lite fördomsfullt)

Samt en annan kul grej.

Sex stycken Renault 4L “Laban” stod uppradade.

Sega gamla bilar med många äventyr framför sig

De var där för att fira 1 års dagen sedan de inledde en resa till Moskva och tillbaks med dessa 6 bilar.

12-dagarstrippen!!

Tro det eller ej men dom påstod sej ha avverkat sträckan (inritad på¨kartbilden) på tolv dagar.

Vilket race!

Nästa resa, 2013 skulle gå till Nordkap.

De avsåg att förlägga trippen i maj men vi föreslog juni istället så de fick uppleva midnattssolen.

Den informationen tog de tacksamt till sig.

Det fanns även planer på en tripp till Peking.

Jag tycker att det är mycket trevligare att besöka marknader i mindre byar.

Det är inte lika mycket folk, gemytligare och det känns inte fullt så kommersiellt.

Lite mer stanna upp och prata lite och inte en massa försäljare som försöker övertyga en om att det är “special price for you madam”.

Marknader i sig är ju annars ganska lika.

Har man sett en har man sett alla om dom nu inte är som de jag beskrivit ovan, med något speciellt tema.

Ett undantag är Sineu som visserligen är hemskt stor men där finns med levande djur såsom åsnor, div fjäderfän, hundar, hästar getter, får…

Jonas bifogade en lista(*) på alla större marknader under 2012 i sitt kåseri “Fira de Sabata” i Lloseta den 29/5.

Christina

(*) Här har ni en kalender över alla större marknader på Mallorca.

Den finns även bland våra “Mallorca länkar”.

Krönika: Den Svarta Gamen

Infarten till Mediterranean Wildlife Conservation Centre

På skärtorsdagen 6 april hade de öppet hus hos “Mediterranean Wildlife Conservation Centre”.

Centret är beläget i Finca Son Pons i Campanet kommun.

Man åker caretera Palma-Alcudia och tar av till höger efter avfarten Campanet vid en Repsol bensinstation och sen är det bara att följa skyltarna ett par hundra meter till infarten.

Centret är basstation för Black Vulture Conservation Foundation (BVCF) och Mediterranean Wildelife Foundation (MWF) och arbetar med, ett dessvärre i dessa ekonomiska kristider allt mindre, stöd från myndigheterna på Balearerna.

Finca Pons ägs av Interational Bird Conservation Foundation och består av cirka 18 hektar mark både typisk majorkinsk natur, ett odlingsområde, ett mindre vattendrag samt huvudbyggnaden bestående av BVCF:s och MWF:s kontor, konferens och visningsrum, en permanent utställning, laboratorier samt kök.

BVCF arbetar med att stärka alla Europas gamarter.

De är till antalet fyra:

  • Den Svarta gamen,
  • Gåsgamen,
  • Den Egyptiska gamen eller Smutsgamen
  • Lammgamen

Ja, hit kom vi alltså strax efter 11 på tordagsförmiddagen och möttes utav Christine som gav oss en kort briefing om verksamheten.

Hon visade oss runt lite i väntan på att hennes man Sebastian skulle återvända med ett gäng som han var ute med just då.

Christine vid huvudbyggnaden

Solen gassade från en blå himmel så vi gick runt lite samt tjuvtittade på den mycket fina och informativa permanenta utställningen.

Efter c:a 15 min kom Sebastian och samtidigt anlände en mycket trevlig kvinna från Schweiz som också var intresserad att lära sig mer.

Vi stod och småpratade en stund sedan satte Sebastian entusiastiskt igång.

Sebastian föreläser

Han började men en snabb samanfattning om vad BVCF hitintills gjort och här kommer en kort sammanfattning av vad han sa.

  • Återinplanterat den Svarta Gamen på Mallorca. 1983 fanns endast 20 fåglar på ön och idag består populationen i frihet utav 130 individer.
  • Återinplanterat fågeln i Frankrike där den varit utrotad sedan 1400-talet
  • Initierat återutplantering i Pyreneerna samt startat omfattande kampanjer mot utläggande av gifter.
  • Startat och stöttat över 20 projekt i Bulgarien, Macedonien, Serbien, Bosnien Herzegovina, Albanien samt Grekland.
  • Kämpar mot utläggandet av gift i Spanien och på Balkan genom att starta en “Anti Gift Kampanj ” att spridas i Europa för att underlätta bevarandet av Gamarna.
  • Utbildning på många plan. Tidigare kom skolklasser i busslast till Centret men nu, på grund av den kärva ekonomin har detta dessvärre avstannat. Sorgligt. Det är ju bra om man kan väcka intresset hos barnen så tidigt som möjligt.
  • Anordna vandringar i bergen för turister och andra. Han berättade att då brukar dom plantera ut kadaver i förväg så man var säker på att deltagarna skull få se gamar och därmed få ut så mycket som möjligt av utflykten.
  • Anordnar 3 – 4 dagars utflykter i Tramuntana med övernattning i t.ex. klostret i Lluc.
  • Gå in och titta på deras hemsida: Pro Nature Travel

Därefter var det hög tid att se gamar livs levande.

Vi promenerade ett par hundra meter till hänget.

Först fick vi oss en rejäl duvning av fakta om de fyra olika arterna centret arbetar med, jag beskriver dem lite närmare längre fram.

Sedan var det dags för gamarna.

Vi gick in i ett litet hus i ena sidan av hänget.

På ena långsidan fanns en c:a 30 cm hög och ett par meter lång öppning samt en enkel träbänk att sitta på.

Och där, bara ett par meter ifrån oss fanns 10-15 gamar av olika arter.

Svarta gamar, uppe till höger en Gåsgam och till vänster en Lammgam

Helt makalöst.

Jag hade ingen aning om att dom var så stora.

Ett antal kadaver utav får var utplacerade och efter ett tag började en av de två svarta gamarna som syns på bilden ovan, att med hjälp av näbben rycka loss ullen och det tog inte lång tid innan man kunde se hur dom fick loss mindre köttstycken.

En annan gam, en Gåsgam närmade sig och ville uppenbarligen vara med på kalaset men blev bestämt bortmotad.

Den Svarta Gamen leker man inte med uppenbarligen.

Svart gam ger sig på ett kadaver och Gåsgamen suktar i bakgrunden

Det kan ju låta lite otäckt med kadaver och så, men å andra sidan tycker jag man kan se gamarna som en naturens renhållare och dom dödar inget levande och gör således ingen skada för oss människor och våra tamdjur och boskap.

Själv blev jag helt fascinerad och vart sittande i närmare 45 min och tittade och frågade en mycket tålmodig och engagerad Sebastian.

Det hela avslutade vi med kaffe och hembakt (frågade inte men det var säkert ekologiskt) och som avslutning på detta kommer en kortare
presentation av centrets fyra arter.

Aegypius Monachus på svenska Svartgam, Munkgam eller Eurasisk grågam.

Aegypius Monachus på svenska Svartgam

Svartgam

Den Svarta Gamen finns över hela Europa samt Asien.

Från Portugal till Korea men är starkt utrotningshotad, främst i den Europeiska delen.

Den Svarta Gamen tros vara den största sanna rovfågels i världen.

Denna enorma fågel mäter 98 – 120 cm lång med ett vingspann av 2,5 – 3,1 m. samt en vikt av 7 – 14 kg.

Den är därmed världens tyngsta flygande fågel.

Fjäderdräkten är svart/brun, huvudet uppfattas som skalligt men är i själva verket täckt av fint dun och den har mörka markeringar runt ögonen som nästan ger ett litet hotfullt “dödskalle-utseende”.

Den Svarta Gamen häckar i höga berg eller i stora skogar och bygger sina bon på klipphyllor eller i träden.

Den är “tuffare” än ex v Gåsgamen och är bättre rustad för att slita kadaver i stycken.

Under de senaste 200 åren har populationen minskat kraftigt främst på grund av förgiftning.

Den får i sig förgiftade beten som lagts ut för att döda andra rovdjur samt att högre hygien hos människan gjort att tillgången på kadaver minskat drastiskt (bönder och andra tar bort döda djur från sina
marker).

Störst är som sagt utrotningshotet i Europa men på senare tid har lokal utfodring samt skydd av denna fantastiska fågel, främst här i Spanien, gjort att antalet par ökat från c:a 200 år 1970 till omkring
1000 år 1992.

Idag räknar man med att det bara här på Mallorca finns runt 130 individer i fritt tillstånd.

Gyps fulvus eller på svenska Gåsgam

Gyps fulvus eller på svenska Gåsgam

Gåsgam

Gåsgamen blir ungefär 95 – 110 cm lång med ett vingspann på 230 – 265 cm.

Den kan väga mellan 6 – 13 kg.

Honorna är tyngre än hannarna med en vikt på upp till 12-13 kg.

I fångenskap har enskilda exemplar uppnått sina modiga 15 kg.

Den lever i Sydeuropa, Nordafrika och Mellanöstern.

Gåsgamen häckar helst på utskjutande klippor men det händer även att den slår sej samman med andra och bildar kolonier som kan bestå av flera hundra par.

Den lägger bara ett ägg åt gången.

Neophron percnopterus, på svenska Smutsgam (stackars krake!).

Neophron percnopterus, på svenska Smutsgam

Smutsgam

En vuxen smutsgam blir 50 – 70 cm hög med ett vingspann på 1,5 – 1,7 meter och väger 2 – 2,5 kg.

Den har sin spridning från sydvästra Europa och Norra Afrika till Indien.

Den här fågeln är den som har de äldsta förgreningarna av arten gamar bakåt till förhistorisk tid.

Denna fågel använder stenar för att slå sönder fågelägg vilket gör den till den enda fågel som använder verktyg.

I forna Egypten var fågeln helig.

Bland annat avbildades den i samband med gudinnan Isis, men även som en symbol för Kunglighet och kom därmed att kallas för ” Faraos Chicken ” i den egyptiska kulturen.

Gypaetus barbatus eller Lammgamen

Gypaetus barbatus eller Lammgamen

Lammgamen

Lammgamen häckar i höga berg i Europa (även den för närvarande utrotningshotad), norra och södra Afrika, Indien och Tibet.

Den är c:a 95 – 125 cm lång och vingarnas spännvidd ligger mellan 2,30 – 3,85 meter.

Den skiljer sig i utseendet från de flesta andra gamar då den har stora smala vingar och en kilformad svans på 45 – 50 cm.

Lammgamen är en mycket avlägsen släkting till Smutsgamen och använder sig liksom den av en avancerad teknik för att enklare tillgodogöra sig sitt byte.

Den ratar oftast ruttet kött och livnär sej till 90 % på benmärg.

Den har en oerhört stark magsyra som klara att bryta ner det mesta men, är benen på kadavren för stora för att sväljas bär dom helt enkelt upp dom på hög höjd och släpper dom på klipporna så att dom krossas och dom kommer åt den näringsrika märgen

Lite kuriosa.

1945, sägs det att Shimon Peres, president i Israel (kallas Shimon Persky vid den tidpunkten) och David Ben-Gurion fann ett näste av Bearded Vultures i Negev öknen.

Fågeln heter Peres hebreiska, och Shimon Persky gillade det så mycket att han antog det som sin efternamn.

Ja, ja…

Besök gärna Finca Son Pons och Mediterranean Wildlife Conservation Centre och har Ni en slant över tar dom tacksamt emot donationer.

Christina Johansson

—-

Här kan ni läsa mer om MWF:

Mediterranean Wildlife Conservation Centre

Krönika: Kallaste vintern på 50 år

Kallaste vintern på Mallorca – på 50 år!

Jo då, det stämmer enligt dem som vet mer än jag och det skulle inte förvåna mig alls för hualigen vilka månader det varit.

Skulle kunna påstå att det var hyggligt fram till årsskiftet, men sedan…

Nu bor ju vi lite utsatt kanske, på öns nordöstra del.

Tittar jag ut mot havssidan (Alcudia-bukten) har jag Formentors yttersta udde med fyren lite till vänster och rakt fram Medelhavet hela vägen till Frankernas Rike.

Formentor från min synvinkel

Så när Nordan friskar i finns där inget som tar emot innan den når oss.

I vår närmaste by Colonia Sant Pere, som ligger kanske fyra kilometer härifrån, blåste det så kraftigt och vågorna gick så höga att de tunga betongsofforna som står utplacerade utefter strandpromenaden flyttade på sig.

Till och med “Policia Local” var ute och fotograferade.

Sjömanshustrun som väntar och soffor som kanar runt

Temperaturen, som låg runt åtta grader, kunde jag stå ut med (man är väl från Vikingasläktet), men denna blåst var inte så kul att handskas med.

Den är verkligen svår att skydda sig emot.

Stackars sambon åkte på en rejäl förskylning som till och från fortfarande sitter i.

När det var som värst förbrukade han en toalettpappersrulle per dygn för att snyta sig i.

Man undrar var allt snor kommer ifrån.

Han borde ha fått vätskebrist utav allt detta snytande.

Jag kom väl lindrigare undan men hade tidigare för vana att om möjligt ta en promenad på minst 1 timme varje dag (ni vet det där med helst 10.000 steg om dagen).

De senaste tre månaderna har det inskränkt sig till soptunnan och tillbaka c:a 30 sekunder – vilket ras!

I slutet av februari, i början av mars kom snön.

Snö över Serres de Levantes

Så pittoreskt va?

De stackars mandelträden som så försiktigt börjat slå ut slog förskräkt på reträtt och gick i ett vegatativt tillstånd.

Fåren som blivit klippta frös (tror jag i alla fall ) och det gjorde även jag.

På marknaderna kämpade försäljarna med att hålla preseningarna på plats i blåsten samt mot usel försäljning och på vår månatliga loppis i Arta fanns knappt en kotte.

Men, men…

Efter regn kommer sol och efter snö kommer tö och för ett par veckor sedan såg det ut så här hemma hos oss.

Vackert som ett vykort

Ordningen är återställd så nu spottar vi i nävarna och tar nya tag.

Hasta pronto!

Christina Johansson