En gång i månaden Arkiv: January 2013

Medelhavsklimat är angenämt, för människor troligen det bästa av alla.

Det är inte för inte de kulturer som låg till grund för vår civilisation utvecklades här.

Detsamma gäller inte för växter så det har blivit ett mycket speciellt urval av plantor som har anpassat sig att växa under de speciella förhållandena.

Medelhavsklimat innebär att somrarna är varma och torra, vintrarna blir vegetationsperioden, med regn och temperatur lämplig för växter.

Strategin för de växter som skall klara sig på egen hand måste innebära att på något sätt klara somrarna och utnyttja de korta vintrarna för att växa till, blomma och sätta frukt.

Det är sättet att översomra som kan vara olika.

Ett sätt är att skaffa sig ett tillräckligt förråd av vatten, spara på vattnet genom att stänga alla öppningar och stänga ned aktiviteten när det blir varmt.

En annan strategi är att växa upp, blomma och sätta frö innan det blir varmt och torrt.

Allt som överlever sommaren är sedan fröt, som gror och går igenom hela sin livscykel under vintern.

En tredje strategi är att överleva uttorkad och vakna till liv nästa vinter.

Några växter skaffar sig också så djupa rötter att de når ner till grundvattnet, där det finns sådant, också under sommaren.

Vilken strategi plantan än har valt blir det en bråd tid den korta vintern att hinna med allt inför den långa torra sommaren.

Jämför det med växterna i Norrland, som på samma sätt måste klara allt under den korta sommaren, skillnaden blir att vinter och sommar byter plats.

En medelhavsträdgård är alltså inte en tropisk trädgård, så som det ibland står i fastighetsannonserna.

En riktig medelhavsträdgård är planerad att vara som vackrast på vintern till våren, men att inte bli alldeles risig och död under sommaren.

De mest karakteristiska växterna runt medelhavet är kulturväxter, människan har dominerat i regionen så länge att naturen har anpassat sig till henne.

Medelhavets karaktärsplanta framför alla, olivträdet, är helt en mänsklig skapelse: vilda oliver finns inte och har aldrig funnits.

Ursprunget till oliven är en risig buske i macchian, det nästan ogenomträngliga buskage som täcker stora delar av Medelhavets strandlandskap.

För flera tusen år sedan kom någon av våra förfäder på att om man planterade flera skott av busken tätt ihop och band och flätade dem samman växte de samman till något som liknade ett träd, var långlivat och tåligt och som gav goda och närande frukter.

När man på detta sätt sätter samman flera individer till ett träd väljer man också olika sorter; varje enskild sort är oftast självsteril och det behövs olika sorter för pollineringen.

Oliven växer bäst i mager kalkrik jord, det vanligaste runt Medelhavet.

Oliven är därmed på alla sätt en produkt av sin miljö och ger odlaren frukter, bränsle och ett mycket vackert och dekorativt trä.

Den dekorativa oregelbundna ådringen orsakas av att den kommer från flera individer som har blivit oregelbundet hopflätade.

Oliven är ett av världens mest långlivade träd, de äldsta är flera tusen år.

Oliven är städsegrön, bladen är små och tjocka för att kunna klara de torra somrarna.

Oliven har därför blivit ett uppskattat dekorationsträd, med fantasieggande knotig (d.v.s. sammanflätad) stam, med gröna blad, nåja, grågröna då, också på sommaren.

En annan karaktärsplanta är vinrankan.

Berättelsen om vinrankan, konsten att jäsa och lagra vin, vinlusen och vinindustrin är så dramatisk och invecklad att jag skjuter den till en särskild krönika.

Mandelträdet är en nära släkting till plommon, körsbär, persika, aprikos, hägg och slån.

Det härstammar från östra medelhavsområdet, och är därför bra anpassat till medelhavsklimatet.

Det har senare spritts över jorden, bland annat till länderna i mellanöstern, Kalifornien och Australien.

Mandel från Mallorca har länge haft rykte som den bästa kvaliteten med de största mandlarna.

I slutet av januari är det dags: de praktfulla mandelblommorna spricker ut på bar kvist, på samma sätt som de berömda japanska körsbären.

Mandelfälten blir som ett hav av vitt.

Mandeln är pionjären för blomningstiden på Mallorca, inledningen till den kanske vackraste tiden.

Snart efter kommer de andra släktingarna i plommonsläktet, äpplena och alla de blommande örterna på fälten.

Blommorna har en färg mellan renaste vitt till rosa.

Blomningstiden är tyvärr alltför kort, det tar bara någon månad så är blomningen avslutad.

Den månaden bör avnjutas, den svensk som kan borde lämna februariruskets Sverige och resa ned till mandelblomningens Mallorca.

Mandelträdets blommor befruktas av bin.

I Kalifornien har man gjort business av detta.

Biägare har sina bikupor på lastbilar.

På beställning kör de så ut för att, mot ersättning, ställa upp bikupor just under blomningen.

De kör sedan vidare med sina kupor till nästa ställe där binas insats mot kontant betalning behövs.

Det är denna näringsgren som har råkat ut för en naturkatastrof: en parasit till bina spreds och många av bisamhällena gick under.

En del biägare förlorade nästan alla sina bisamhällen.

När blomningen är över kommer blad och skott.

Från blomningen till dess frukten är mogen tar det cirka sju månader.

Frukten, som är grågrön, liknar släktingarnas men i stället för det goda fruktköttet hos plommon och aprikos får mandel ett tunt läderartat yttre hölje.

När frukten mognar spricker det upp, det blir lätt att ta ut kärnan.

Den har ett hårt skal med fröt, mandeln, i sitt fröskal inuti.

Vild mandel är bitter, den innehåller en glykosid, amygdalin.

Amygdalin sönderdelas av ett enzym som finns i mandeln och bildar då blåsyra (som i gamla detektivromaner) och bensaldehyd.

Den odlade sötmandeln har en genförändring som gör att det inte bildas amygdalin.

Det är bensaldehyd och blåsyra som tillsammans ger bittermandel den bittra smaken och giftigheten.

Det avgörande steget vid tämjandet av mandelträdet var antagligen att någon hittade ett träd som just hade fått en mutation så att det saknade amygdalin.

I motsats till oliv eller mandel härstammar det sista karaktärsträdet i denna krönika, apelsinen med släktingar, inte från något land med medelhavsklimat.

Det kommer frän Kina som man hör på namnet: apel sinae, kinesiskt äpple.

De städsegröna träden härstammar från en buske eller litet träd från Kina som har förädlats till den nuvarande stora mångfalden av citrusträd.

De klarar inte medelhavsklimatets torra somrar utan hjälp.

Med mänsklig assistans med bevattning går det däremot mycket bra, med flera skördar per år.

Det är orsaken till att Sóller har blivit Mallorcas apelsincentrum: bäckarna från Puig Major-massivet rinner hela året och ger en säker tillgång till vatten för lundarna av apelsin och citron.

Inte att undra på att fördelningen av vattnet har blivit så noga reglerat just i den stan: till en fastighet hör ett givet antal minuter insläpp till fastighetens vattentank per vecka, noga kontrollerat av stadens kontrollanter.

En annan orsak till apelsinodlingen i Sóller-dalen är temperaturen.

Sóller ligger på Tramuntanas nordsida och är litet kallare än Es Pla.

Omogna apelsiner är gröna.

Vid mognandet får de den härliga orange apelsinfärgen – om det är tillräckligt kallt.

Vid högre temperatur vid mognandet blir också de mogna apelsinerna gröna – goda, bra apelsiner, bara gröna.

Det är inte bra för marknadsföringen.

Bara apelsinfärgade apelsiner säljer bra.

I motsats till mandelblommorna luktar apelsinblommorna kraftigt.

Under blomningstiden fylls hela Sóller-dalen av en märkbar apelsindoft.

Runt klotet finns det flera områden med medelhavsklimat: utom runt Medelhavet, på Kaplandet i Sydafrika, i Kalifornien, i Chile och i södra Australien.

De ligger så långt från varandra att deras växtlighet urvecklades separat och gav upphov till olika medelhavsfloror på de olika ställena.

Speciellt har en mycket säregen flora kommit fram på Kaplandet, de flesta växter som stammar därifrån liknar ingenting någon annanstans.

Många av dem är mycket färgstarka och vackra, och alltsedan de upptäcktes har upptäcktsresande tagit med sig exemplar för att plantera i trädgårdarna hemma.

En del av dem trivdes så bra här att de spridde sig till det vilda och blev en del av den naturliga floran, de blev trädgårdsflyktingar.

En sådan är den gröngula blomman med blad som klöverblad som nu blommar på alla Mallorcas ängar.

Det är ingen klöver, plantan är närmast släkt med den svenska harsyran och borde kallas getfotsoxalis på svenska.

Den kom in i slutet av 1800-talet och alla som inte vet förhistorian ser den säkert som typisk för Mallorca.

Den blommar vackert och är ett rätt oskyldigt tillskott till floran här.

Liksom harsyra är den uppfriskande sur.

Ät inte för mycket av den, oxalsyra binder calcium och är giftigt i stora mängder.

Ett tillskott som inte ses med lika blida ögon av öns botaniker är middagsblomman (på svenska kallades den förr hottentottfikon, frukterna är ätliga och rätt goda).

Det är en praktfull blomma som växer i täta mattor på strandsluttningarna. Visst är den vacker där den växer som ett tätt täcke av de vita eller violetta blommorna och de tjocka bladen med trekantigt tvärsnitt.

Orsaken till växten inte är omtyckt är att den konkurrerar ut öns naturliga strandvegetation.

Men snart måste den kanske betraktas som naturlig strandvegetation, de flesta andra plantor här har ju också kommit hit över havet, om inte på annat sätt så över Medelhavet.

Middagsblommorna hjälper dessutom till att stabilisera strandbankarna och minska erosionen.

I kommande krönikor skall jag berätta om vinrankans säregna historia och i en annan om de plantor sedan långt förgångna tider, Lasarusarter sedan dinosauriernas tidevarv, man kan finna i trädgårdar på Mallorca.

Lave Fischer

Mallorca och helgonen.

Som i så många katolska områden har många orter på Mallorca uppkallats efter helgon.

Det kan då vara intressant, om man bor här en längre eller kortare tid, att veta något om helgonet orten är uppkallad efter.

Det är oftast dramatiska berättelser som berättas om helgonen, så i motsats till vad man först tror var de inte några lugna eller ens fredliga människor.

I många fall är det berättelser från långt förgångna tider, och de har säkert förändrats med tiden, oftast har de blivit mer dramatiska allt eftersom tiden har gått.

Först litet om helgon i allmänhet.

Karriären till att bli helgon fortsätter, i motsats till de flesta karriärer, efter döden.

Än har ingen blivit helgon på riktigt under sitt liv.

Helgon finns det i katolska kyrkan och i de ortodoxa kyrkorna.

De som är aktuella på Mallorca är katolska, den katolska kyrkan har regerat länge här.

Behovet av helgon var uppenbar för de första kristna, och det har bara tilltagit.

Det var ju uppenbart att Gud fader var överlastad av alla de tillströmmande tillbedjarna och av alla hedningar som gick över till kristendomen och som därmed hade jättemängder av obehandlade onda gärningar att ta upp.

Han behövde därmed handläggare som tog sig an vars och ens sak och som sedan lämnade ärendet vidare.

Proceduren för att bli helgon har varierat, de första helgonen finns i bibeln och deras legitimitet har inte prövats.

Under de första århundradena blev man helgon på litet lösa boliner, det var martyrer för kyrkans sak eller sådana som betraktades som särskilt högtstående, kanske bara i en eller ett par församlingar.

Så småningom började man en noggrannare kontroll av kandidaternas CV, och sedan medeltiden har en strikt urvalsprocess införts.

Det har medfört att ett och annat helgon från den första tiden kanske inte helt uppfyllde antagningskriterierna.

Det gäller också senare, där många vördades lokalt som helgon utan godkännande från kyrkan centralt.

De har helt sonika strukits ur rullorna, om de ens var med.

Många har också senare fått avsked från jobbet sedan kyrkan kontrollerat ansökningshandlingarna.

Det har ibland gällt sådant som att man betvivlade att personen hade existerat eller varit kristen.

Exempel på helgon där man tvivlar på existensen är t ex St Josafat.

I den tidiga kyrkan hände det troligen att potentiella medlemmar var intresserade men kände att något speciellt heligt i deras tidigare religion var så bra att det inte borde tas bort hux flux.

Det finns en teori att detta gäller just St Josafat, en möjlig avatar till Boddhisatva, en sorts buddhistiska helgon.

Så St Josafat finns inte längre i helgonkalendern.

Det sägs att så länge St Patrik, Irlands skyddshelgon var med som helgon fanns det inga ormar, djävulens kreatur, på Irland, men när han togs bort kom ormarna.

För att avancera till att bli helgon måste man först bli saligförklarad.

Det görs vid en process vid något som liknar en domstol.

Guds advokat pekar på kandidatens alla stora meriter och som bevis används framför allt det faktum att han utfört mirakler, d v s fått något att ske som bröt mot naturlagarna.

Djävulens advokat har till uppgift att sätta dessa bevis under luppen och påvisa om det fanns tveksamheter.

Den som saligförklarats och därmed var vördnadsvärd fick sedan tillbedjas inom sitt lokalområde.

Sådana saligförklarade är de flesta svenska helgonen t ex St Erik, St Eskil, St Botvid och St Ansgar.

För att bli helgon på riktigt måste kandidaten genomgå ytterligare en rättegång.

Där skall Guds advokat än en gång gå igenom alla meriterna och framför allt kunna peka på ytterligare mirakler i kandidatens namn.

Djävulens advokat skall peka på alla tveksamheter och avvikelser och om möjligt visa hur miraklen kanske inte var så mirakulösa.

Om denna rättegång utfaller väl kanoniseras (helgonförklaras) kandidaten och kan tillbedjas och användas som mellanhand till Gud av alla inom kyrkan.

Enda riktiga svenska helgonet är St Birgitta.

Nu till orter uppkallade efter helgon:

St Elm ligger längst västeröver på Mallorca, ett gammalt fiskarsamhälle, nu en mysig badort med lång långgrund sandstrand.

Det finns flera restauranger med mycket gott rykte.

Utanför Sant Elm i norr ligger den vackra obebodda ön Dragonera, ett naturreservat.

Vägen till St Elm från Andratx är inte lång men desto krokigare och smalare.

St Elm eller St Elmo eller San Telmo hette egentligen Erasmus från Formia.

Han levde i slutet av 200-talet och dog martyrdöden vid kejsar Diocletianus förföljerser av de kristna år 303.

Han var biskop i Kampanien (runt Neapel) med Formia som sin residensstad.

Han har blivit sjömännens helgon och beskyddare.

Han är nog mest känd för St Elmselden, ett riktigt hemskt fenomen, de som upplevt det glömmer det aldrig.

Under riktigt intensiva åskväder och stormar till havs blir den elektriska spänningen i luften så hög att man får elektriska urladdningar från alla spetsiga föremål.

St Elmselden sprutar ut från master och rår.

Det mest bekanta spökskeppet av alla, den flygande holländaren, beskrivs som ett skepp som kommer seglande i den värsta stormen med alla segel satta och med St Elmselden flygande från hela riggen.

Möter man det skeppet skall man ta sig i akt, det är ett dåligt omen, förebådar olycka och bråd död.

Santa Ponça är en liten stad som ligger vid en vik med en fin, skyddad strand ca 20 km väster om Palma.

Staden har all service.

Den är mest känd för sina stora förorter, som kallas Nova Santa Ponça, med inriktning på golf och segling.

De viktigaste attraktionerna i Santa Ponça är tre golfbanor och yachthamnen Port Adriano, en av de viktigaste yachthamnarna på Mallorca vid sidan av Palma.

I Santa Ponça låg en gång en mindre romersk befästning, kallad Sancta Pontia.

Betydelsen av Pontia är oklar: medan det skulle kunna syfta på påven (Pontifex Maximus) verkar det troligare att det syftar på en bro (pontia på latin betyder broar).

Oavsett härledningen hittar vi inget helgon här.

Santa Maria del Cami är ett litet vackert och vänligt samhälle, ligger vid järnvägen mot Inca ungefär en mil nordost om Palma.

Det är delvis en sovstad till Palma, många har dragit hit ut på landet men arbetar i Palma.

Det är också en viktig stad i vinindustrin, kanske nu den största inom Denominación de Origen Binissalem, större än Binissalem själv.

Vem Santa Maria var behöver inte förklaras, det största bibliska helgonet, Jesu moder.

Här får hon en bestämning, del Cami.

Det är katalanska och betyder Vid Vägen.

Många sådana tillägg innebär att man inte syftar på helgonet själv utan på en särskilt undergörande och inspirerad helgonbild.

Här en som stod vid vägen, medan (Santa Maria del) Carmen syftar på en mariabild på berget Carmel, Pilar på en skulptur på en pelare, Dolores (smärtornas Maria) syftar på en bild av den lidande gudsmodern, Purificación på Maria under en rituell rening, Concepción på den obefläckade avlelsens Maria (latin: immaculata conceptio).

Så egentligen borde alla flickor med dessa namn kallas Maria, men det vore nog litet långtråkigt.

Santa Eugénia är ett litet, rätt intetsägande men välhållet samhälle strax söder om Santa Maria på slättlandet.

Santa Eugenia var ett martyrhelgon från det tidiga 200-talets Rom.

Enligt legenden skulle hon ha flytt hemifrån i manskläder för att konvertera till kristendomen.

Fortfarande i manskläder blev hon abbot.

Genom ett mirakel botade hon en kvinna, som sedan försökte förföra henne.

När hon så blev avspisad anklagade hon, som hämnd, Eugenia för lösaktighet.

Eugenia kunde frita sig från anklagelserna genom att avslöja sitt riktiga kön.

Hon led sedan martyrdöden på juldagen 258 under kejsar Valerianus förföljelser av kristna.

Sant Jordí på södra kusten har magnifika stränder på båda sidor.

Byn grundades på 1800-talet som en fiskeby.

Inåt landet från stranden ligger de saliner efter vilka udden och staden Ses Salines uppkallats.

Utanför Sant Jordí ligger den lilla vackra ön Cabrera, med färjförbindelser till Sant Jordí.

För oss är helgonet mer känt som Sankt Georg, Sankt Göran eller Sankt Örjan.

Han var grekisk, från slutet av 200-talet, som blev romersk soldat och hög officer i Diocletianus personliga garde.

År 302 utfärdade Diocletianus ett påbud att alla skulle frambära ett offer till kejsaren, i hans egenskap av gud.

De romerska administrationerna var vid tiden rätt toleranta, man fick i stort sett ha vilka gudar man ville men måste erkänna kejsaren som gud genom offer till honom, tidens sätt att ta in skatt.

Georg vägrade, ville inte erkänna flera gudar, och blev därför halshuggen.

Berättelserna om hans hjältemodiga ingripande mot draken för att rädda prinsessan i tornet verkar ha tillkommit på medeltiden, men är väl värda att berättas.

Colonia Sant Pere är ett litet samhälle med fantastiskt läge och en bra hamn i södra ändan av Alcudia-bukten.

Att Sant Pere är St Petrus är lätt genomskådat, liksom Santa Margaretas, Sankt Vicentius, Sankt Lorents och Sankta Katarinas täcknamn bland orterna.

Varje ort, med eller utan helgonnamn, har sitt skyddshelgon, och de skall alla firas.

Den dan blir ledig.

Det betyder två lediga dagar per år, en för skyddshelgonet för den ort där man bor, en för den ort där man arbetar.

Det innebär att hela 0,7 procent av BNP går åt till att hedra eller fira helgon.

Det är inte litet!

De helgon som står härnäst i tur är St Sebastian och St Antonius.

St Sebastian var också ett soldathelgon liksom Georg.

Som straff för att inte ha betalat sitt offer till Diokletianus blev han straffad genom att bindas vid ett träd och använd som måltavla för kejsarens bågskyttar.

Som genom ett mirakel överlevde han och botade ett antal blinda.

Till slut blev han fasttagen och slagen till döds efter att ha provocerat Diocletianus år 288.

Det är Palmas skyddshelgon, firas 20 januari.

Ett annat helgon, aktuellt just nu, är St Antonius.

Han firas också i mitten av januari på flera ställen på Mallorca.

Det var en eremit som levde inspärrad under många år medan han upplevde att han anfölls av vilda djur och monster, som han försvarade sig mot genom att be.

Han lärde sig aldrig att läsa eller skriva och hade kortfattade ordväxlingar med besökare genom sprickor i det förfallna fort där han höll till.

Hans firande innebär bland annat att välsigna djuren.

De leds upp till kyrkporten där en präst stänker vigvatten på dem.

Vid processionen gäller det för den som är utklädd till Antonius att springa för att undkomma alla dem som, utklädda till bestar och demoner, springer efter honom och försöker slå och misshandla honom.

Inte att undra på att alla tycker det är roligare att spela demon än helgon.

Både firandet av Sebastian i Palma och Antonius i Andratx är tillställningar med lokalfärg som man inte skall missa!

Lave Fischer